Recension
Hellre ärligt än rätt
Anders Wejryd läser om ett uppbrott ur en trång kristen miljö och möter en annorlunda berättelse.
Boken börjar med ett citat om att den väg som leder till livet är smal. Där började även David Eklind Kloos vandring. Han tar sin tro på allvar och ser sina brister.
Men fastän han försökte gång på gång räckte det aldrig. När kan jag någonsin göra rätt inför Gud? De många gånger bönesvar uteblev insåg han att det var hans bristande uthållighet och iver i förbönen som var orsaken. Vägen var alltför smal.
Vi är säkert många som kan känna igen oss. Det var där vi började – och höll på att ge upp. Att vara kristen skulle ju vara något helt annorlunda än att bara vara människa.
Det har getts ut flera böcker om uppbrott ur trånga kristna miljöer. Min bild är att de oftast slutat i och med uppbrottet.
David Eklind Kloos bok skiljer sig från dessa.
Dels visar han att även i den frikyrkliga miljö som han fanns i som ung, så fanns det mer generositet och öppenhet för människans sammansatthet än vad han själv unnade sig. Dels får boken sin mycket intressanta fortsättning i vad som hände efter uppbrottet och hans ateistiska period.
David Eklind Kloo började läsa teologi direkt efter studenten och mötte andra kristna för vilka det mänskliga livets sammansatthet av ont och gott inte var en frestelse utan helt enkelt en ofrånkomlighet.
Både fundamentalismen och den ensidiga Jesus-tron utmanades. Det ledde till uppbrott ur kristna sammanhang. Livet fick levas utan koppling till kyrka och kristen tro.
Men så kom nåden och skapelsen i kapp honom. Betydelsen av begrepp som simul, på en gång syndare och rättfärdig, och treenigheten, en Gud som är långt större än vi kan fatta och som ständigt verkar, skapar och förlåter i allt, öppnade tron igen.
Och den vägen är bred! För den vägen visar på budskapet i Första Johannesbrevet 4, om att det som är kärleken inte är att vi har älskat Gud utan att Gud har älskat oss.