Kyrkan får inte sova 

Den palliativa vården och övrig vård som tar hand om människor i livets slutskede gör liksom Sjukhuskyrkan ett mycket gott arbete. Men: Vårdtiderna är korta, de döende vårdas långa tider hemma och allt fler dör i sina hem. Den palliativa vården är ojämnt fördelad i land och regioner och når inte alla behövande eller för sent. (Även Palliativ vård nummer 3/2025: ”Patienten mellan stolarna.”) Sjukhuskyrkan når dem som ber om samtal och, som vi hoppas, snart en del i hemmen, i ASiH.

Församlingen har en viktig uppgift att stötta dem som inte längre kan ta sig till kyrkan. Hur skulle vi själva vilja bli bemötta?

Hur nå fram?

Sjukhuskyrkan förmedlar kontakt med hemförsamlingen för dem som samtal har förts med.

Broschyrer, anslag finns på avdelningar om kontakt med sjukhuskyrka och helst också hemförsamling efter hemgång. Den informationen når besökande och uppegående patienter men inte de sängliggande.

Det är viktigt att uppgifter om möjlighet till hembesök finns på församlingsutskick och hemsida.

Vid gudstjänster och annan verksamhet uppmärksammas frånvaro. Vi hjälps åt att bidra med information.

Vårdcentraler och vårdare i hemmen kan informeras om möjlighet till besök från kyrkan.

På äldreboenden är det vanligt med andakter. Möten med präst, diakon eller utbildade ideella är mycket viktiga och alla på avdelningen bör få den möjligheten! Besöken kan göras på delar av avdelning och sammanlagd tid per gång anpassas. Tidsåtgång är fullt rimlig. Efter dödsfall kan vid nästa andakt en minnesstund hållas. Oavsett tro är dessa stunder mycket viktiga för boende och personal.

Döende kan behöva någon som finns med och som återkommer! Ibland behöver detta ske i tystnad, andra gånger med samtal. Stöd kan behöva ges för försoning med att livet går mot sitt slut, kanske genom att den besökta får berätta sin livshistoria och så hitta en mening med sitt liv. 

Andra kan få hjälp till förlåtelse eller försoning efter att ha blivit kränkta, få tala om existentiella problem eller andliga för att få trygghet i budskapet om Guds omsorg och nåd. För dem som har kristna tankar kan psalmsång, bön, bibelord, kanske sjukkommunion ge trygghet och inte minst Välsignelsen som har en förunderlig kraft att leda till trygghet och i slutskedet till en lugn död.

Osäkra kristna kan få ventilera sina tvivel, barnatro väckas, ”Något” diskuteras. De som säger sig vara icke-kristna kan genom den respekt de bemöts med bli nyfikna på tro, liksom de som känner oro för tro som halmstrå. Varsamma samtal med värme kan leda djupt. Det verkligt viktiga är att finnas med och återkomma om möjligt. Vid behov ges stöd till närstående. Vid sjukhusvård kan den, som från kyrkan brukat besöka, hälsa på och också hålla kontakt efter utskrivning.

Vid samtal om den besöktas oro inför döden är det viktigt att framhålla vårdens inriktning på smärt- och symptomlindring! En del önskar få reda hur det går till att dö och vetskapen om att de allra flesta dör i lugn ger trygghet. Dessa uppgifter och samvaro i värme har gett lugn också till det fåtal som har bett om hjälp att få dö. I efterföljande samtal kontrolleras att lugnet kvarstår. Den sista döendeperioden och döden har inträtt i stillhet.

Tre ledord kan vi tänka över: respekt, varsamhet och lyhördhet. Vi finns med för att lyssna. Om vi ställer frågor gör vi det försiktigt och aldrig provocerande. Vi skapar så en förtroendefull situation.

Själva behöver vi ha tänkt igenom hur vi skulle kunna reagera om vi möter oro. Vi tänker efter vems problemet är, lyfter blicken från oss själva och ger värme till den besökta. Vi gör det genom att sitta ner, finnas kvar och sedan återkomma. Så kan vi hantera andra människors maktlöshet.

Förberedelse genom föreläsningar, gruppsamtal, egen erfarenhet samt träffar med personalen kan förmedla trygghet. Präst och diakon har sina tystnadsplikter och ideella bör helst ha skrivit på ett avtal om att arbeta ”i tystnad”, (SKU 2010:3 s.78).

Utan mångårig erfarenhet skulle vi inte kunnat skriva detta.

Kyrkan har en verkligt viktig uppgift att finnas till hands med besök för dem som inte kan ta sig till kyrkan och till människor i livets slutskede, vare sig församlingsmedlemmar eller andra. Människor ska inte behöva känna att de är övergivna av kyrkan.

Vi bär med oss Jesu ord: ”Stanna här och vaka med mig” och ”...vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig! ”

Cecilia Wadstein,
präst, diplomerad S:t Lukasterapeut, före detta lärare i pastoralteologi med inriktning själavård

Agnete Kinman,
präst och leg. läkare, genomgått S:t Lukas utbildning i enskild själavård