Kultur
”Minnet är en aktiv handling”
På Sigtunastiftelsen har utställningen Åminnelse öppnat. Anna Berglind möter sin mamma Susanne via konsten och de berättelser som Susanne lämnade efter sig. Ett samtal är fortfarande möjligt.
I år är det 80 år sedan andra världskriget slutade. 80 år sedan förintelselägren befriades.
- Nästan alla ur generationen som var med är borta nu. När jag blev inbjuden att göra den här utställningen kändes det mycket angeläget att bära vittnesmålen vidare, säger Anna Berglind.
15 år gammal kom Anna Berglinds mamma Susanne Zimmerman (1930-2008) till Sigtunastiftelsen. Det var sommar och året var 1945.
Hon var en av 600 före detta fångar från koncentrationslägret Bergen-Belsen, främst flickor och kvinnor, som fått plats på Sigtunastiftelsen som gjorts om till sjukhus. Susanne Zimmerman vägde 25 kilo.
- Mamma blev kvar under lång tid, säger Anna Berglind. Förutom en syster som fortsatte till USA, hade mamma inga släktingar kvar i livet.
Började teckna
Med värme berättar Anna Berglind om Sigtunastiftelsens vaktmästarpar Märta och Arvid Thelander. De välkomnade Susanne in i deras familj och kom så småningom att bli som en mormor och morfar åt Anna och hennes två syskon. Paret Thelanders engagemang för kultur och folkbildning betydde mycket, förklarar Anna Berglind.
Under konvalescensen i Sigtuna började Susanne Zimmermann teckna. Genom skapandet bearbetade hon det hon varit med om. Så småningom började hon studera på folkhögskola och senare, på kvällstid, på Konstfack i Stockholm. Hon träffade sin man i fredsrörelsen, fick tre barn och utbildade sig till arbetsterapeut.
Blev en bok
- På den tiden gavs man rådet att gå vidare, blicka framåt och inte fastna i det som varit. Det ledde till en kvävande tystnad, till skuld och skam, för förintelseöverlevarna, säger Anna Berglind.
Så småningom blev det en bok, Flickan och förintelsen från 1995. Där skriver Susanne Zimmerman Berglind ”Tanken på att vittna för omvärlden har hjälpt mig att överleva.”
”När hakkorsen i början på 80-talet återigen började bli synliga, gravarna på judiska begravningsplatserna skändades och rasisterna höjde sina röster och gav uttryck för samma främlingshat som en gång i min barndoms Ungern” bestämde hon sig för att vittna.
Berättade i skolor
Hon berättade i skolor och hon engagerade sig tillsammans med andra överlevare, som Hédi Fried.
Hur berättade din mamma för dig vad hon varit med om, när du fortfarande var barn?
- I små portioner. Det var svårt att förmedla detta till barn. Jag minns att världen frös till is.
Anna Berglind och hennes syster började ställa ut med sin mamma på 90-talet. Samtalet och budskapet var viktigt.
Dokumentation
Till denna utställning har Anna Berglind velat lyfta fram det precisa.
- Genom dokumentation och berättelser, genom bland annat Historiska museets och Sigtunastiftelsens arkiv, fokuserar jag på fakta. Jag har med namnen på dem som var här, förklarar hon.
Vid sidan om det exakta och faktabaserade betonar hon konstens betydelse.
- Konst och musik är viktiga språk för att förmedla dimensioner av historien som fakta inte kan göra. Konsten har ett annat tilltal som kan beröra bortom orden som aldrig blev sagda.
Porslinsreliefer
Med hjälp av ömtåliga porslinsreliefer behandlar hon ämnets skörhet.
- Glömskan och mörkret finns alltid med, men jag vill också belysa värmen som fanns här på Sigtunastiftelsen, respekten och medmänskligheten.
Hur kopplar du historien till nutiden?
- Det handlar hur vi ser på den andre, hur vi är mot flyktingar, det handlar om människovärde och synen på medmänniskor. I det klimat som råder i dag, måste vi påminna oss. För minnet är aktiv handling, vi måste aktivera minnandet i en samhällelig kontext.