Jeremia minner om Guds sång: Med evig kärlek älskar jag dig

Inte sällan, när det händer jobbiga saker i livet, undslipper jag mig ett ”varför skulle det här ­hända mig?”. Som om det var bestämt en gång för alla att lyckan är det normala och allt annat orättvisa ­undantag från en tänkt universalregel.

Men i en fallen värld, ockuperad av en ­illasinnad fiende, borde det naturliga kanske snarare vara att vid underbara konstupplevelser, god erotik eller innerlig vänskap kring burgundiska grytor sucka: ”Varför skulle det här hända mig? Så oförtjänt! En sådan lyx! Tänk att just jag får vara med om ­detta!”

Därför är det bra att det finns en söndag på kyrko­året som är särskilt ägnad tackets hemlighet – och möjlighet. Hemlighet: för att det finns mycket att upptäcka vad gäller tacksamhet, sådant som ofta förbises i vår kultur, så inriktad som den är på nästa förströelse, och nästa…. Möjlighet: för att tacket är en dörr för vem som helst att öppna. När som helst kan vi bli varse alla de gåvor vi är ­om­givna av. Och börjar vi tacka för allt det vi fått når vi förr eller ­senare fram till Givaren av alla gåvor.

Man kan nämligen inte hur länge som helst ”tacka Livet”. Ett riktigt hjärtligt och innerligt tack behöver en person att rikta sig till.

Vi vet när det gäller hus att ju snyggare de är, ju ­finare detaljer de bär – desto säkrare kan man vara på att det är en skicklig och noggrann arkitekt som tänkt ut och ritat dem. Det är samma med vårt liv; det kan vara svårt att leva, och smärtsamt – ändå finns det så mycket att tacka för, med Tomas Tranströmers ord: valv bakom valv, oändligt.

Och mönstret verkar vara: ju mer jag tackar för den jag är, det jag fått – desto mer i mitt liv kommer jag att få syn på och vilja tacka för.

Till hemligheten hör också den glimt som Johannes låter oss få denna söndag, från Uppenbarelseboken, av lovsången inför Guds tron: att den ständigt pågår. Vi kanske inte självklart går i gång på den sortens karismatiska gudstjänstscener men det kan ändå (eller just därför) vara läge att fundera på: Tänk om det finns Någon i tillvaron som faktiskt är värd all denna sång, all vördnad?

När som helst kan vi bli varse alla de gåvor vi är omgivna av. Och börjar vi tacka för allt det vi fått når vi förr eller senare fram till Givaren av alla gåvor.

Om det är så, då är det rätt att tacka, inte bara som plikt utan rätt som i ”adekvat”, ”lämpligt”. Då ingår vårt tack i och bidrar till den himmelska lovsången, den som ständigt – och inte bara en viss dag på kyrkoåret! – klingar genom kosmos.

Att det, tacket till Gud, är grundackordet i tillvarons musik – det kan vara gott att påminna sig i en orolig tid. Ett grundackord som vill prägla också mitt liv med sin frid och glädje.

Jesus bar omkring på den där musiken. Matteus visar i evangelietexten hur människor hörde musiken och ville vara del av den, för egen del och för sina familjemedlemmar och vänner som hade det särskilt svårt.

När Jesus helar dem får de del av musiken inuti, lovsången sprider sig – där det förut var mörkt, stumt, utan hopp. Det är nog därför inte så konstigt att de som blir gladast i mötet med Jesus är de som inte varit sig själva nog – för dem innebär mötet med Honom att de får nytt Liv! Medan många ordentliga medelklassmänniskor blir besvikna; Jesus var inte den ”grädde på moset” som de tyckt sig ha plats för i sitt liv.

Men Tacksägelsedagen handlar inte bara om vår sång utan också om Guds sång över oss. Profeten Jeremia påminner om vad Gud sjunger, till dig och mig: Med evig kärlek älskar jag dig.

Anna Sophia Bonde,
präst i Mölndal och skribent