Kärlek kan växa fram när du ber för någon du inte gillar

I en fin jämförelse mellan Noa, Abraham och Mose visar Göran Larsson på progressionen vad gäller människans vänskap med Gud. Om Noa står det att han hade ”vunnit Herrens välvilja” (Första Mose­boken 6:8).

Han gör vad Herren säger till honom och det är förstås hedervärt nog, i en värld där de flesta är bortvända från Gud.

När vi möter Abraham har nog inte Gud förändrats men Abraham mer samtalar med Honom än vad Noa gjorde. Abraham vädjar och Gud verkar glädja sig åt Abrahams engagemang, å Sodoms invånares vägnar: om det finns femtio rättfärdiga, fyrtiofem, fyrtio …? Ända ner till tio vågar Abraham förhandla.

Det är en cliffhanger vars fortsättning världen fortfarande väntar på: vad hade hänt om Abraham fortsatt sitt köpslående? Herren uppmuntrar helt klart Abraham att bry sig om dessa människor.

Därför är det en bra text att läsa på Bönsöndagen, för också vi behöver denna uppmuntran.

I en värld av ändlösa behov är det lätt att mattas och bli likgiltig. Man tänker kanske att det lilla man kan göra vore en droppe i havet. Men tänk om Gud vill att just jag bidrar med just den droppen? Det kan inte uteslutas.

Jag köpte en gång en liten kanin till en av mina söner. Alla tyckte att han var söt men det visade sig ganska snart att eventuell kontinuerlig omvårdnad skulle behöva komma från mig.

Jag har aldrig varit något större fan av kaniner, jag är mera hundtypen. Men jag kunde inte undgå att märka att ju mer jag var tvungen att ta hand om honom, desto mer växte min kärlek till den lilla blyertsgrå varelsen.

Jag tror att detsamma kan sägas om vad som händer när vi tar oss an någon människa i förbön. Det kan hända att vi initialt inte känner oss så värst förbundna med henne men om vi är trogna i bönen kommer vi att märka att själva omsorgen gör att kärleken växer.

Ja, det kan till och med vara så att om vi får för oss att be för en fiende (alltså någon som vi inte ens tycker är gullig) så kan kärlek växa fram. Var­ifrån kommer den?

Ja, inte från mitt eget mörka inre. Men när jag står ut med att vara lerklumpen på drejskivan låter jag Gud vara den där skicklige krukmakaren; då kan Han forma mig efter sin tanke.

Och en effekt av den rörelsen är att mitt hjärta blir större. Det kommer att rymmas mer där inne, fler människor. Jag kommer att få en större nöd för världen, men det är en nöd som är av godo, om jag lär mig att ge den till Gud. Om jag lär mig att, som änkan i Jesu liknelse, tjata.

I Göran Larssons utläggning visar Mose en aspekt av bönen som är än mer radikal än den som Abraham ägnar sig åt. Det är efter den förfärliga guldkalvsincidenten, som hela folket varit inblandat i, även Aron – som borde vetat bättre (Andra Moseboken 32).

Det som visar hur nära Mose och Gud står varandra är att Mose här vågar komma och vädja för folket, fastän det inte finns en enda som är rättfärdig. Den bönen pekar framåt, mot Jesus som dör för en värld av idel syndare. (Nej, det är inte hela sanningen om mänskligheten men en viktig del av den).

Om vi blir förorättade av att tänka på detta så bör vi komma ihåg skillnaden mellan coram hominibus och coram Deo. Inför människor kommer vi alltid att behöva prestera, uppföra oss, vara så schyssta vi kan.

Men inga sådana meriter kommer att föra oss en enda centimeter närmare Gud. Han har redan kommit till oss!

Därför, när Paulus formulerar sin storslagna bön (Efesierbrevet 3) så är det inte uttryck för en from plikt från hans sida utan en lovsång, ett innerligt tack till Honom som redan gett allt.

Jesu kärlek föregår allt vi någonsin skulle kunna åstadkomma eller, för den delen, misslyckas med.

Anna Sophia Bonde
präst i Mölndal och skribent