Konsten har öppnat upp den heliga Anden för mig

”Vi ska göra människorna lika oss”, säger gudarna i skapelseberättelsen. Ett fragment från en förlorad värld skiner igenom texten. En tid när gudarna var flera. En tunn bibelsida senare blåser den ende Guden sin ande i människan och hon får liv.

Den heliga Anden har alltid varit lite av en gåta för mig. Jag minns hur det var att sitta i kyrkans källare, i kuddrummet och lyssna till pingstberättelsen, minns talet om ”tungor av eld”.

Minns att det lät spännande, men att där också fanns något skrämmande. Minns psalmerna och framför allt lovsångerna där den heliga Anden alltid var så verklig och levande.

Jag minns hur det var att vara på läger, i övervåningen på kursgården som församlingen drev. Minns att vara omgiven av människor, minns att titta ut genom stora fönster, ut över havet. Minns spegelblankt vatten färgat av sommarkvällens ljus, det stora glödande eldklotet som vibrerade i fjärran. Allt var nära, allt var långt ifrån. Allt var vackert. Minns kroppen trött efter en ännu en heldag på konfirmandläger. Minns känslan av att allt, för en liten stund, var som det skulle vara.

Men jag minns också att sjunga om en renande eld, om att dö från allt som var mitt eget för att kunna bli mer lik Gud.

Minns känslan av att inte räcka till.

Jag förstår att det är ett symbolspråk, att det kanske aldrig fanns några tungor av eld eller talande duvor.

Men då gick det mig förbi. Jag minns en tid när symbolerna inte var symboler. När ungdomens längtan efter något mer gjorde allting verkligt, påtagligt, nära. Minns en längtan som var tätt förbunden med en rädsla för den brinnande elden. För eld gör ont. Eld är farligt.

Minns förvirringen. Läste i Apostlagärningarna om när lärjungarna skulle bestämma vem som skulle bli Judas efterträdare.

De gick till sin övervåning, även de trötta efter en lång dag, för att samlas i bön och sedan … (jag förväntar mig en eldstunga eller en röst från himlen som förkunnar resultatet).

Sedan drar de lott om vem det ska bli. Var det allt? Det kortaste strået fick helt enkelt avgöra. Jag lämnade den heliga Anden där i övre salen en tid. Minns att jag tänkte att det kanske är just gemenskapen, andan, det goda umgänget.

Kanske inget mer.

”Också ni ska vittna, ty ni har varit med mig från början”, säger Jesus i helgens evangelietext.

Men vi andra, vi som inte var med från början? Vi som bara läser fragmenten av en förlorad värld, hur ska vi vittna om det vi varit med om?

Det som mest öppnat upp mig för den heliga Anden i vuxen ålder är konsten. I konsten finns den erfarenhet som inte går att klä i ord uttryckt.

I konsten hör vi ett vittnesmål, en personlig berättelse från den som upplevt något stort. Men konsten är inte en precis utsaga, snarare en abstrakt känsla fångad i något konkret: en tavla, en bok, ett stycke musik. Det vi ser i konsten är fragment från en förlorad värld

Kanske är det därför jag alltid gillat engelskans ”the holy ghost”. Det heliga spöket är också minne. Det är en rest av den korsfäste, den förlorade världen, som inte lämnat jordelivet.

Det är något som lever kvar bland oss. Något som spökar i gränslandet mellan abstrakt och konkret. Ett minne som inte vill ta form, en längtan i oss efter något mer.

Jag vet att det här låter flummigt, men så får det vara. Det finns inget annat sätt. Du kan inte fånga vinden. Du kan inte be den att stanna upp för ett tag så att du kan få förstå dess uppbyggnad.

Du kan bara känna vinden när den möter din hud, och drar förbi.

Ludvig Lindelöf
Präst och poddare i Carl Johans församling, Göteborg