Låt Jesus komma dig nära – ha inte för små förväntningar

Allt sedan studietiden har jag varit fascinerad av titeln till Tryggve Mettingers (vid det här laget klassiska) Namnet och närvaron, om förhållandet mellan Gudsnamn och gudsbild i Gamla testamentet. Inte bara för att det är en fin allitteration utan för att de båda orden så bra sammanfattar ”vitsen” med kristen tro.

Har jag Någon till vilken jag kan rikta min oro, ångest och ensamhet så finns i Namnet oundvikligen också ett löfte om en närvaro, att bönen inte bara är ett rop ut i ett tomrum utan att Någon finns som tar emot, lyssnar, bryr sig om.

Därför är det så fint att vi får börja det nya året i Jesu namn. Somliga kanske just i år känner för att parafrasera I-or: om det nu är ett gott år, vilket jag betvivlar …

Det fina i kråksången är dock att om jag får börja året i Jesu namn så har jag privilegiet att räkna med att Han är med, oavsett hur året blir. Och vad innebär det då, att Han är med?

Texterna denna söndag ger oss flera goda infallsvinklar på temat. I den aronitiska välsignelsen, denna 4 000 år gamla bön, uttalas Guds namn över folket, inte bara där och då utan också här och nu, i varje gudstjänst.

Somliga är inte så förtjusta i epitetet ”Herre” men det fina är att om Jesus är Herre, då är ingen annan min herre. Då är jag, förutom i förhållande till Honom, fri gentemot allt och alla.

Det är det precis det som Paulus påstår i episteltexten, från Romarbrevet: Om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad.

Carl von Linné skriver så här: Känner du inte namnet, förlorar du också kunskapen om tingen. Och nog är det så att det är först när man lärt sig vad som är ek och vad som är bok och ask som man känner igen de olika träden när man väl stöter på den ute i naturen.

Först när man har namnet så träder de olika sorterna fram med just sin egenart. Innan man lärt sig namnet är de bara del av en opersonlig ”lövskog”. Och när det är opersonligt då bryr vi oss inte så mycket om det.

Därför har Linnés iakttagelse bäring också på denna söndags tema. Det är först när vi börjar umgås med Jesus, när vi säger Hans namn som vi kan börja upptäcka vilken kraft det finns i det namnet, som ängeln gav honom.

Och när det blir personligt, det är då det blir intressant, då kan vår nyfikenhet väckas efter att lära känna Honom mer och också vilka vi själva är, i Honom.

Jesus betyder ”Herren räddar”. Kyrkan påstår på fullt allvar att något händer så fort vi säger eller gör något ”i Jesu namn”. En sådan tro kan förstås urarta till någon sorts magisk formalism.

Men en allvarligare risk, för oss i vår tid, är nog snarare att vi inte tar Bibelns ord på allvar, och dess anspråk vad gäller Jesus. Att vi håller oss med ganska småttiga förväntningar.

Kanske är det så att vi därmed håller Jesus på armlängds avstånd? Det gör vi förstås klokt i, om vi vill play it safe. Men det är inte vägen till verklig gemenskap.

Kanske har vi just denna jul en särskild möjlighet att ta emot bibelordet i vårt liv när kontakten med människor, ansikte mot ansikte, förmenas oss. Vi har möten på nätet, skärmarna är inte bara en teknisk möjlighet, vi är hänvisade till dem i en utsträckning som nog inte den meste teknikoptimisten skulle önskat.

I ett sådant läge kommer vi kanske att upptäcka en hunger i hjärtat efter att Herren verkligen på riktigt ska ”låta sitt ansikte lysa” över oss. Och den hungern, efter det personliga, efter närvaron – rakt in i den kan Gud tala och, mitt i vår nöd, ge oss av det som Han vet att vi behöver, sig själv.

Anna Sophia Bonde
präst i Mölndal och skribent