Någon ”Bibelns Gud” har aldrig funnits

Christer Hugo uttrycker sorg över att hans utmaningar än så länge bara bemötts med kritik – åtminstone av docerande docenter om jag tolkar honom rätt. Om det hjälper med en protesterande professor vet jag inte. Jag håller inte med Hugo i alla detaljer, men jag delar sorgsenheten över hela processen.

Patrik Hagman må ha rätt i att vissa av Hugos formuleringar är förenklade, åtminstone talet om ”Bibelns gud” som om det vore ett entydigt begrepp, och att traditionen att kontrastera Gamla testamentets gud med Jesus har rötter i en antisemitisk tendens, ”något som domkapitlen kanske borde se allvarligare på”. 

Men herregud! Visserligen har jag som en gång ordinerad i dåvarande Missionskyrkan och medlem i en av de mer liberala equmeniaförsamlingarna dålig koll på hur Svenska kyrkans kvasijuridiska granskningsorgan fungerar, men utifrån dessa kriterier skulle väl halva prästkåren behöva granskas och domkapitlet jobba dygnet runt.

Dessutom kan jag inte läsa mig till att Hugo skulle vara fullt så ansvarslös eller intellektuellt lat som Hagman antyder. I den ursprungliga artikeln i Sans talar Hugo faktiskt om gudsbilder – han ser Bibelns gudsbilder som ”motsägelsefulla” men finner ”ingen möjlighet att bibehålla något slags klassisk kristen gudsbild inför hur världen och livet rent faktiskt ser ut” och han påpekar att ”kyrkans traditionella sätt att tolka många bibeltexter som historiskt tillförlitliga har visat sig vara ohållbart”.

Dessutom inser han att de problematiska och våldsamma berättelserna finns i Nya testamentets texter också, även om Jesus tal om barmhärtighet och rättvisa sticker ut. Men visst är det en förenkling, och en riskabel sådan.

Jag är den förste att skriva under på att den kristna antijudiska tolkningstraditionen behöver motarbetas – och arbetet pågår (se till exempel predikokommentaren Tala väl). Den hebreiska Bibeln innehåller också många vackra och kärleksfulla gudsbilder, ifrågasättanden och revideringar av tidigare förståelser, och filosofiska problematiseringar kring teologiska föreställningar, till exempel kring allmaktsbegreppet, som Hugo också ifrågasätter. Problemet stavas fundamentalism och föreställningar om på vilket sätt Bibelns textsamling skulle vara normativ för en kristen. Bibeln har sällan varit normerande även om läpparnas bekännelse låtit annorlunda. Texterna är i praktiken formativa, inte normativa.

Såväl teologer som enskilda trosutövare, judar eller kristna, har alltid levt i dialog med texterna, levt sig in, ifrågasatt, protesterat, tolkat, bejakat och avvisat. Här skiljer sig den hebreiska Bibeln från Nya testamentet därför att den förra samlar en hel antik kulturs litterära kanon. Ingen behöver ta avstånd från Homeros pantheon eller epikernas och tragikernas gudar och hur de styr människornas öden – inte bara för att få tror på deras existens utan för att alla inser att detta är bilder som speglar människors existentiella frågor och bearbetningar. Och just därför är de värdefulla även idag, trots sina stundtals vedervärdiga våldsskildringar.

Likaså är Bibelns texter värdefulla dialogpartners för den som vill reflektera över människans plats i tillvaron och vilka typer av gudstro och gudsrelation som är möjliga i en värld som vår. Det går visst att få vettiga tolkningar ur många av Bibelns texter, men inte om man undviker de frågor som Hugo ställer. De måste ställas och de ställs hela tiden.

Precis som Hugo säger är de inte nya. Efter att ha utbildat präster och pastorer i över 20 år och diskuterat alla dessa frågor på längden och tvären kan jag undra vad som är problemet egentligen?

Att Hugo uttrycker sig så drastiskt så att det inte uppfattas som inbjudan till fortsatt dialog? Att alltför många präster och pastorer regredierar efter utbildningsårens utflykter i intellektuell bearbetning och serverar församlingarna med sked ur barnmatsburkar (numera klämmisar)? Att kyrkan inte gör upp med sin teologiska dubbelmoral utan klamrar sig fast vid en officiell dogmatik som de flesta ämbetsbärare i praktiken modifierar? Teologin har alltid vänt och vridit på sina egna förutsättningar och traditionen är inte statisk utan rör sig, om än långsamt. Eller är det så att man måste uttrycka sig tillräckligt sofistikerat – helst inlindat – för att delta i processen? Annars riskerar man en helt annan ”process”?

På ett sätt kan man säga att ett ”farväl till Bibelns gud” bygger på ett missförstånd – eftersom någon sådan ”Bibelns gud” strängt talat inte finns. Det Bibelns varierande texter tillhandahåller är olika och ibland motstridiga gudsbilder. Allt tal om Gud med mänskligt språk är nämligen symboliskt – vilket är en av Hugos poänger (DN 21/10)! 

Något annat vore omöjligt eftersom vi är begränsade till mänsklig kognition och erfarenhet för att reflektera kring något större, bortom vår horisont. Hypotesen om Guds ”existens” i övernaturlig mening, utanför det vi med vetenskapens hjälp kan observera eller spåra, är en annan fråga som kräver en närmast platonsk världsbild och därför är per definition obevisbar.

Frågan är om religionen kräver ett bejakande av en sådan hypotes eller om den kan navigera meningsfullt och livstolkande i symbolernas värld med alternativa utgångspunkter? I det verkliga livet har religion nästan alltid handlat om existentiell reflektion utifrån rådande världsbild och mänskliga erfarenheter. Men problemet i vår tid är att världsbilden har sprungit ifrån den traditionella religionen och erfarenheterna är av sådan mångfald och komplexitet att institutionerna har svårt att orientera sig.

I ett sådant landskap borde teologins uppgift vara att kontinuerligt pröva hur nutida erfarenheter och den religiösa traditionen kan bidra till meningsfulla livstolkningar i ljuset av rådande kunskapsläge och världsbild. En möjlighet för den som värjer sig för en dualistisk syn på tillvaron men finner en del av den religiösa traditionen existentiellt meningsfull är vad jag har kallat för ”funktionell teism”, där människans fundamentala jag-du-förhållande till sin omgivning också tillämpas på det större och outsägliga, för vilket ”Gud” är människans naturliga och historiska symbol.

Självfallet finns många andra vägar. Men under alla omständigheter borde det vara givet att ett kritiskt förhållningssätt till Bibelns gudsbilder kan förenas med såväl kristen tro i allmänhet som ett pastoralt ämbete i kyrkan. Inte minst kan medvetna präster vara ett viktigt stöd för alla de människor som har stora frågor inför kyrkans traditionella dogmer men finner att rummet, texterna och riterna bidrar till meningsfull existentiell reflektion.

För att bygga en tillitsfull livssyn krävs förstås mer än att bara dekonstruera destruktiva gudsbilder, även om det är både legitimt och nödvändigt. En präst behöver också erbjuda konstruktiva alternativ.

Så är det på den punkten som Hugo av sina kritiker vägts och befunnits för lätt? Eller är det för hans generalisering ”Bibelns gud” istället för att tala om oetiska gudsbilder? Jag vet inte, men konstaterar att Hugo avslutar sin ursprungliga artikel i Sans med ambitionen att fortsätta att som präst tolka texterna i levande existentiella samtal.

Hugo betraktar alltså texterna som möjliga att tolka konstruktivt och livstolkande. Borde då inte nästa steg rimligen vara att samtala vidare om hur det ska gå till? Alltså, det som är knäckfrågan om kyrkan ska ha fortsatt relevans och existensberättigande. Jag läser Hugos text som en inbjudan – och här borde i min värld dialogen ha börjat, inte avslutas. Det är sorgligt när någon öppnar en dörr och får den igenslängd mitt i nyllet.

Thomas Kazen, professor i bibelvetenskap vid Enskilda högskolan Stockholm