Kyrkorummet är Guds rum

REPLIK

Som kulturarv bör kyrkorummen ses mer som konst och journalistik än utlokaliserat nationalmuseum. Det är arv och framtid där Anden bör ha frihet forma materien efter pastorala behov, där Ordet får kropp och människan möter Gud. När vi i samtiden ser det allmänna avgöra vilka kyrkor som är ”rätt” ordnade för att få stöd, närmar vi oss den punkt där nationen återsakraliseras.

Mogren och Karlsson Ailis vädjan till det allmänna som till en pappa är som att försöka bevara manna genom att lägga lock på det – bara för att nästa morgon märka att det förlorat sin livgivande kraft. Här behövs tillit till den religiösa sfären egen bärkraft.

I dag sker statens påverkan inte främst genom kulturminnesregler, utan genom det allmännas samtida religionspolitik: en politik som allt oftare prioriterar nationell nostalgi framför levande tro, krigsplanering framför diakonala behov, och som kräver att religiösa samfund i Sverige är finansiellt och organisatoriskt avskurna från sina globala gemenskaper. Som om kyrkan vore en nationell folkuppfostrare snarare än global välfärdsentreprenör.

Det blev särskilt tydligt när Sankta Eugenia katolska församling nekades stöd eftersom dess kyrkorättsliga ordning ansågs ”odemokratisk”. Kanske borde det allmänna förstå biskopar mer som ansvarig utgivare eller konstnärlig ledare?

I det kyrkoarskitektoniska arvet i Sverige är en mångstämmig väv från sockenkyrkor till väckelsers demokratiska bönhus, från samiska fromheter till migranters avtryck. Dagens system osynliggör denna komplexitet i Sveriges kristna kulturarv.

I relation till vädjan om statlig reglering saknas något avgörande i samtidens samtal: kyrkofriden.

Det gamla skyddet av kyrkorummet som fristad, där den sårade och jagade människan fick andas utan världens krav.

Kyrkofriden var aldrig statens gåva – den var kyrkans.

Och den kräver ett rum som inte är koloniserat av det allmännas prioriteringar. Kyrkorummet är verbum visibile: Ordet i rummet, där ljus och salt bär evangeliet. Det mister sin integritet när dess framtid binds till villkor som främst speglar det allmännas tidsanda.

Att prioritera eller lämna vidare kyrkorum är smärtsamt. Men i detta delade ansvar – också ekumeniskt – talar arvet sannare.

I både katolsk och luthersk tradition är biskopen inte en administratör av statens kriterier, utan en väktare av den universella försoningen – sanningen att Kristus förenar världen bortom nationsgränser, mandatperioder och opinionslägen.

När det allmänna försöker styra vilka kyrkor som får stöd, hur de beslutar och varifrån de får finansiering, riskerar försoningens röst att trängas undan. Det handlar om hållbarhet.

Tvåregementsläran är tydlig: staten styr genom lag, kyrkan genom evangelium. När det allmänna formar kyrkans kroppar försvagas denna samhällsviktiga gräns ut. Kyrkans och dess biskopars uppdrag liknar här Europadomstolen: en vaksamhet som skyddar det som inte tillhör någon nationalromantik, inte ens när det gäller religionsfrihet.

Kyrkan behöver autonomi – inte för att dra sig undan, utan för att stå öppen i världen: i ekumeniska samarbeten, minoritetstraditioners heliga rum och diakoni som växer ur verkliga behov.

Kyrkofrid och mandat hos biskopar är i det perspektivet inte reliker – utan mänsklig framtid. Kyrkorummet lever inte av regler utan av en närvaro äldre än reglerna. Det bär inkarnationens logik: Gud talar genom det kroppsliga och vardagliga. Kyrkan är inte ett nationellt kulturarv utan Kristi kropp. Det är detta Luther menar med den kristnes frihet: bunden till Kristus – och därför fri från alla makter som vill forma kyrkan efter sina egna syften.

Kyrkan behöver samma ekonomiska och juridiska frihet som konsten hävdar för att skapa och journalistiken för att avslöja: en frihet som inte kan underställas mandatperioder, anslagskrav eller tidsanda.

Fri att låta arvet leva i mångfald. Fri försona världen. Fri gestalta nya tolkningar.

Nicklas Sundberg