Nåden föder lovsång – som gör att nåden växer ännu mer

Jesus helar tio spetälska – bara en återvänder för att tacka honom. Poängen är inte miraklet, utan vår förmåga att häpna och tacka och ge Gud äran.

Eftertanke av Rebecca Klitgaard Nelsson.

I en kyrka i Danmark hade församlingen en märklig vana. Alla visste att niga eller buga framför en viss tom vägg. Århundrade efter århundrade hade man gjort detta.

Inte förrän kyrkan restaurerades förstod man varför: i väggen hade det, troligen före reformationen, funnits en nisch med en Mariabild.

Det finns något djupt folkligt i att ära Gud och hans trogna. Jag förundras över den danska församlingen där lovprisningen satt sig i kroppen och förts vidare genom generationerna. Minnet av syftet hade falnat men instinkten bestod: att visa sin vördnad.

Men jämte instinkten att lovprisa Herren finns en annan, möjligen accelererande tendens: att ta hans verk för givet. Jesu fråga till den som blivit helad från sin sjukdom – ”blev inte alla tio rena? Var är de nio andra?” – gör mig vemodig.

Jag har varit med om att lovsången i kyrkorummet lyfter och förenas med änglarnas kör. Jag har varit med om lovsång som får mig att känna mig helgad, helt igenom.

Jag har också varit med om den kusliga känslan av låtsad lovsång och av pris som endast citeras. Jag har nog låtsats själv.

Jag har vandrat, som de nio, obrydd vidare från gudstjänsten.

Kanske har vi blivit för vana vid nåden. Den får oss inte på knä. Den slår oss inte med häpnad.

Det är mer bekvämt att hålla nåden på kontrollerbart avstånd. Så bönen stannar ofta vid små kyrier till en Gud som blir förvillande lik den egna terapeuten.

Jag funderar på vad det kan bero på. Har nåden blivit för lättsam? Den tycks inte längre stå i relation till den dom som vi egentligen förtjänar. Utan dess kontrast blir nåden ett svar på en oställd fråga, den blir förhastad, irrelevant; den blir ett smink över en vagt dröjande medvetenhet om att vi kanske inte lever såsom Herren vill – och hur vill han ens att vi ska leva? (Jag tror att många av oss undrar det.)

Kanske beror det på att nåden någonstans skrämmer. Det känns för djärvt att som de spetälska ropa: ”förbarma dig över oss!”. Det är mer bekvämt att hålla nåden på kontrollerbart avstånd. Så bönen stannar ofta vid små kyrier till en Gud som blir förvillande lik den egna terapeuten.

Jag tror att det finns nåd som ger en så pass våldsam förvandling att vi knappt mäktar med den. Nåd ges gratis, men ibland på ett krävande vis (fråga bara den som fött barn eller gått tolvstegsprogrammet).

Författaren Flannery O’Connor är kanske den som i sina noveller mest oresonligt beskrivit den brutala nåd som blottar det verkliga, småaktiga jaget. Hon skrev att det ligger i människans natur att spjärna emot den, eftersom nåd förändrar och förändring är smärtsam.

Paulus har ett svar på frågan om hur vi ska leva, och för mig skulle det innebära stora förändringar, ett slag i sidan på min självupptagenhet. ”Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus”.

Jag försöker påminnna mig själv om att leva så. Psaltarpsalmerna är en bra hjälp, men egentligen är genren mindre viktig. Jag tror att det handlar om att rycka upp sig. Att ta sig själv på mindre allvar, samtidigt mer – genom att helga Gud helgas vi. Tacksägelsedagen är bra, den påminner också om att dela på frukten av Guds jord och människors arbete.

Gud är ingen terapeut och lovsångens syfte är inte psykisk hälsa, ändå är det kanske den bästa terapin. Sången föregås av nåd, men multiplicerar den samtidigt. Som Augustinus skriver: ”Sångaren själv är den lovsång han sjunger. Vill ni sjunga lovsånger åt Gud? Bli det som ni sjunger.”

Det är så vi helgas helt igenom.

Jag vet förresten inte om man fortfarande niger och bugar i den där kyrkan i Danmark – jag vet inte ens vad den heter (mina efterforskningar har gått bet där). Men jag hoppas att man fortfarande gör det.

Rebecca Klitgaard Nelsson
Präst i Leksands pastorat

Fakta: Tacksägelsedagen

Tema: Lovsång

Första årgångens texter:

Första Krönikeboken 29:10−14

Första Thessalonikerbrevet 5:16−24

Lukasevangeliet 17:11−19

Psaltaren 65:9−14

Liturgisk färg: vit

 

Taggar:

Eftertanke