När barmhärtiga blicken fångar nöden griper handen in

När Jakob drömde om änglar som gick på en trappa mellan himmel och jord sa han yrvaken: Detta är en plats som väcker bävan. Här är himlens port.

Jag tror att han kände ett stort allvar och vad världen behöver just nu är allvar. Allvar inför det heliga, det okränkbara, och ödmjukhet inför sin egen betydelse. Ingen människa är Gud, oavsett ­titel, tidningsrubriker eller antal följare.

Att vilja bli betraktad som Gud är inte bara djupt hädiskt, det är förödande för omgivningen. Och ju mer makt, desto större förödelse. Historien är fylld av människor som tror sig äga all makt. Men även om applåderna kan vara många är tomhet ­deras enda efterföljare. De är inget annat än gudlösa ­gudar.

Att vara människa är att kunna känna bävan, en allvarlig oro över sakernas tillstånd både i det egna livet och det gemensamma. Vi kan bäva inför ett kommande provsvar från sjukhuset, ett samtal om livets svåra och nya livssituationer vi går in i. Men också inför barnens framtid i en våldsam värld, misstänkliggörandet av det främmande och döv­heten inför skapelsens nödrop.

Att känna bävan är inte en svaghet, det är ett friskhetstecken. En insikt om något större än mig själv, kanske också en aning om något heligt. Något mer än mitt. Något jag inte äger.

När jag skriver detta sitter jag på en terrass i Palma de Mallorca. Jag vikarierar som präst och dagarna fylls av vigslar. I en värld fylld av misstro och distansering uttrycker brudparen tillit, omsorg och hopp. Så angår varje vigsel fler än de närvarande. Brudparen syresätter skapelsen med sina löften och sin trotsiga framtidstro.

Ofta ger jag dem ett ord på vägen, formulerat av kung David i Psaltaren 63:9. Han som hyllades och hade all makt och rikedom visste att det egentligen inte var så. Att makten låg utanför hans kontroll. Inför den bävan han nog ofta kände, lyder hans bön: Jag håller mig tätt intill dig, din hand ger mig stöd.

Att hålla sig tätt intill Gud är en god ­livshållning. Det är en daglig påminnelse om att se världen och varandra med Jesus blick. Att luta sig både mot ­kallelsen och nåden för att finna balans.

När vi också säger Davids ord till varandra påminner de om styrkan i att erkänna vår samhörighet. I modet att ge och ta emot stöd, gömmer sig en väldig kraft.

Jag läste en predikan min pappa Folke höll i Överkalix 1966. Han sa att inför Jesus blick träder nöden fram. Blicken är inte beräknande eller nyfiken. Inte ens medlidsam. Det är en blick fylld av barmhärtighet som leder till handling. När blicken fångade ­nöden så grep handen in, avslutade han.

Vad skulle hända om vi såg på världen och varandra med Jesus blick? Och vad händer om vi inte gör det?

När Jakob vaknade med bävan konstaterade han att detta är en vacker plats. Att bäva inför Gud handlar inte om rädsla utan om förundran. Att även i det okontrollerbara lita till Guds närvaro.

Även i vår tid kan många berätta om hur de, som Jakob, plötsligt gripits av något oförklarligt. En räddande ängel, ett förebud eller ett rent mysterium. Kanske har vi själva sådana upplevelser. Jag tror det handlar om att tolka upplevelsen som just närvaro. En ögonblicklig erfarenhet av en sådan närhet till det gudomliga att det väcker både bävan och förundran. En gåva men inte en belöning. En oförtjänt och oväntad beröring. Ett allvar mitt i det lätta ­steget.

Kanske handlar det om att i min egen maktlöshet möta en makt som bär allt. Och inte bara stanna upp utan också kapitulera inför den. Och dras in i en ofrånkomlig kallelse till tjänst. Tätt intill Gud och varandra.