Om markernas helighet ses som folktro viftas den lättare bort

Jag står i sakristian i en liten, medeltida landsortskyrka. Det är juli och jag är ute på gruppraktik som prästkandidat. Vår handledare förklarar för oss att det finns ett bruk i bygden som vi inte ska uppmuntra eftersom det bär på gammal vidskepelse. Det händer nämligen att folk i trakten vill ta med sig dopvattnet hem för att vattna rabatten, de tror att välsignat vatten är extra bra för blommorna. Vi skakar leende på huvudet. ”Men det är skillnad på magi och liturgi”, förklarar handledaren, ”och vi ska inte uppmuntra magi.” Vi nickar.

Men jag minns också att jag inte riktigt förstår. Skulle det vara så farligt om någon trodde att det vi gjorde i kyrkan var kraftfullt nog att få fart på den slokande dahlian vid husväggen därhemma?

Minnet från ögonblicket i sakristian för många år sen har ofta kommit för mig i sommar. Jag har nämligen ägnat delar av den åt att skriva om samisk andlighet och teologi. Även om minnet inte är från Sápmi påminner det om sådant jag läser kopplat till samiska bruk.

Arbetet med samisk andlighet har fått mig att inse att jag är fostrad i en kolonial kultur. Den nordiska kultur som jag länge sett som en sund och ­sansad kultur har hela tiden, det vet jag nu, ­burit en baksida av förtryck. Den sunda och sansade nordiska identiteten har delvis skapats genom att majoritetsbefolkningen skilt ut sig från det samiska. Min svenska identitet är delvis skapad genom ett avstånd från den form av naturreligiositet och folktro som den samiska andligheten representerat.

Jag har till exempel lärt mig att skilja på det som är vidskepelse och folktro och å ena sidan, och religion å andra sidan. Jag har lärt mig att naturreligion är lite mindre sann än skriftreligion. Lärt mig att det samiska folkets version av kristen andlighet gränsar till det irrläriga, folktroaktiga och natur­religiösa, medan majoritetsbefolkningens tro i Svenska kyrkans uttolkning är sund och sansad, utan naturmystik eller annat hokus pokus.

Men vad är egentligen skillnaden mellan magi och liturgi? Varför ses inte nattvardens förvandling av bröd och vin till kött och blod som magi? Varför har inte det samiska bruket att lägga en bit stål och en psalmbok i barnens säng för att de ska sova gott setts som liturgi? Vem lärde mig att de två orden, magi och liturgi, inte stod för olika, jämbördiga religiösa uttryck utan för ett vidskepligt och felaktigt kontra ett sunt och sansat religiöst uttryck?

Bakom föreställningar om magi och liturgi ligger en historia där inte bara teologiska brottningar med Bibeln och läran haft betydelse, det vet jag nu. De teologiska brottningarna var del av maktkamper av politisk karaktär där olika kulturer stod mot varandra. Maktkamper som var del av ett nationsbygge, som i sin tur var beroende av en viss nationell identitet. Maktkamper som dessutom handlat, och alltjämt handlar om, rätten till marker, skog och naturtillgångar.

För om markernas helighet ses som vidskepelse och folktro är den lättare att vifta bort än om den är uttryck för en religiös övertygelse. För visst är det väl mer sunt och sansat att sträva efter ekonomisk vinst än att ge efter för vidskepliga föreställningar om heliga platser – eller?

I tanken återvänder jag till den där sakristian. Jag ­föreslår försiktigt att handledarens förmaning kanske kan leda till ett fördjupande samtal. Ett samtal där vi vrider och vänder på våra föreställningar om det heliga, det rätta och renläriga i ljuset av vår historia och med hjälp av diakonins ledord från söndagens episteltext: ”Bemöt alla lika”, ”var inte självkloka” och ”tänk på vad som är riktigt för alla människor.”