Om vi ändå hade kunnat vara änglar för varandra

Under de mörka timmarna ser vi vår gemensamma ensamhet. Och hade vi kunnat vara änglar för varandra så hade vi gått ut tillsammans och berättat om våra tankar och drömmar.

Eftertanke av Ludvig Lindelöf.

På natten befolkas världen av skugglika existenser som vandrar över vår jord. Det är nattens invånare. De som inte lämnar någon skugga efter sig, för allt är skugga. De påminner om oss som lever på dagen, men deras tyngd är en annan.

Jag vet, för jag har själv varit en medborgare i detta rike och det händer då och då att jag även i dag besöker detta land. De sömnlösa nätterna löser en biljett åt mig och gör mig till en tillfällig besökare, en turist i den andra tillvaron.

För nattens invånare är dagen alltid längst. Näst intill outhärdlig med sitt ljus, sina glada tillrop och alla ”Titta på mig!” och ”Har du hört det senaste?”.

Den hastighet varmed dagen passerar och den lätthet i tanken som den kräver är inget för nattens invånare. Deras modus är tyngd. Mörkret är det motstånd som krävs för att hålla allt på plats.

Kanske är det detta folkslag som gett upphov till legenderna om vampyrer och varulvar? Någon har fått syn på en av dessa själar som osaligt släpar runt på sina tunga kroppar i skydd av mörkret. Någon har sett dem brottas med sina demoner, någon har hört deras rop på hjälp och skrämts till vettet.

Jag har tillhört detta folkslag i olika tider i livet. Särskilt minns jag en tid i livet då natten var mitt första hemland. Jag var rädd för dagen. Ville inte att den skulle komma åter. Varje natt var en seger och mörkret var min vän.

Karaktärerna i serien ”Kvinnofängelset”, det sista program som sändes innan tv-tablån tömdes på TV4, blev mitt beskydd. Bea, Lizzie och alla de andra blev mina följeslagare. En cigarett på balkongen efteråt blev min skyddsritual mot nästa dag.

Särskilt minns jag en tid i livet då natten var mitt första hemland. Jag var rädd för dagen. Ville inte att den skulle komma åter. Varje natt var en seger och mörkret var min vän.

Från balkongen såg jag ut över lägenheterna på andra sidan. Jag såg de tända ljusen, jag såg mina medinvånare i nattens rike. Alla satt vi i våra lejongropar och bar vårt hopp om beskydd. Jag hörde våra böner i natten, som formulerades utan ord – för vi hade ingen att säga dem till.

Längre ner på gatan kunde jag se någon gå. Kanske på väg till eller från jobbet. För nattens invånare är inte bara ångestridna ungdomar i små lägenheter.

Det är också de som arbetar, som delar ut våra tidningar, kör våra varor – och oss – genom natten, lägger om våra sår och bandagerar våra brutna ben, håller våra händer när vi går ur tiden och lyfter oss en första gång när vi går in i den.

De flesta av oss som lever på dagen föds just under dessa timmar, mellan natten och gryningen, då stillheten är som störst och allt bär på en tyngd och ett allvar.

Kanske är det inte så konstigt att vi då och då längtar tillbaka till natten, till mörkret och tryggheten i det mellanrum som den symboliserar. Ett tillstånd som icke är. Ett tillstånd mellan dag och dag. En plats utanför tiden.

Från min balkong ser jag de andra. Där i nattens timmar blir vi beskådare av vår gemensamma ensamhet. Och hade vi kunnat vara änglar för varandra så hade vi gått ut tillsammans, slagit oss ner på bänkarna utanför tvättstugan och berättat om våra tankar, våra drömmar och förhoppningar.

Vi hade skrattat och gråtit och burit våra bördor tillsammans. Vi hade slagit upp de färgglada parasollen som skydd för regnet, tänt de kulörta lyktorna, slagit upp rödvinet i plastmuggar och dansat till dragspelsmusiken. Vi hade tagit in värmen från varandra, drivit ut demonerna i varandra och dräpt draken tillsammans.

Vi hade haft orden och någon att rikta dem till.

Ludvig Lindelöf
Präst och poddare i Carl Johans församling, Göteborg

Fakta: Den helige Mikaels dag

Tema: Änglarna

Första årgångens texter:

Daniel 6:16−22

Uppenbarelseboken 12:7−12

Lukasevangeliet 10:17−20

Psaltaren 103:19−22

Liturgisk färg: Vit

Taggar:

Eftertanke