Pingsten är skördefesten, den tid då orden ger frukt

Vårt hemland är himlen. Inte är det konstigt att folket som slog sig ner i det som sedermera blev Babel, längtade till sitt hem?

De ville bygga tornet och staden för att slippa vara skingrade över jorden. De strävade efter enhet – men det skulle ha gett dem alldeles för stor makt.

Kanske är det därför som historien utvecklas till ett slags tragedi av grekisk karaktär: i strävan efter enhet satte de i gång en process som ledde till splittring, till babbel.

Eftersom pingsttexten från Apostlagärningarna på sätt och vis kontrasterar mot den om Babels torn, skulle man kunna tänka sig att Gud skulle göra språket enhetligt igen. I stället fördelade den heliga Anden sina tungor över var och en och alla hörde sitt eget språk talas. Ett under av förståelse, men världen är ännu kvar i de olika språkens tid.

Enligt en rabbinsk tradition skedde något liknande när Herren överlämnade Torahn på Sinai berg. Man säger att Herrens röst gick ut som eldslågor, som ett språk som alla kunde förstå. Just denna händelse firas faktiskt under den judiska pingsten, skördefesten shavuot.

Kanske började denna tolkning gro redan under lärjungarnas tid – det är oklart. Men i så fall fanns dessa tankar med lärjungarna vid pingstundret.

Mitt i firandet drabbas jag av uppgivenhet. Varför talar vi fortfarande förbi varandra? Var är extasen, hur kan kyrkan tala så att alla hör sitt eget språk? Orden tycks ha förlorat sin kraft, vi förnyar vårt tilltal i översättning, psalmbok och gudstjänst.

Vi längtar efter enhet, efter himlen, men i vår strävan sätter vi i gång en process som inte sällan leder till splittring, till babbel. Det känns som om vi famlar. Jag famlar, blir självmedveten, försöker få orden att nå fram av egen kraft. Känner mig ofta lösryckt snarare än hänryckt.

Jag kommer att tänka på countrymusik. Jag har hört att sångaren Hank Williams är stor bland aboriginer i Australien – det verkar finnas något i genrens specifika berättande, i arbetarklassens lovsång och litania till hemtrakten.

Att countrystjärnorna sjunger på engelska om den amerikanska södern är inget hinder för att människor på andra sidan jorden ska höra sitt eget språk talas. Själva platserna kan sedan översättas till de egna sammanhangen – som den svenska sångaren Alf Robertson, som lät Jamestown Ferry bli Finlandsbåten.

Jag kommer också att tänka på Viveka Heyman, vars liv och bibelöversättning nyligen beskrivits i Richard Pleijels bok Att riva Babels torn. Hon hamnade ständigt i fejd med Bibelkommisionen.

Att läsa Gamla testamentet skulle enligt henne vara som ”att bli drabbad av en chock, av en bedövande åskvigg”. Texten kunde beröra av egen kraft, utan pardon.

Problemet ligger nog inte i kyrkans svåra ord, även om de måste studeras, tolkas och liknas vid andra ting. De må vara arkaiska, bisarra, egensinniga – men de har magnetisk kraft, de kommer från vårt andliga hemland, från en åker som generationer har plöjt, sått och breddat för vår skull.

Ja, kyrkan är modersmålsundervisning. När man känner sitt modersmål kan man leka med det. Om man talar om Bibelns trakter, kan man utan problem se ett Stockholm i Babel; ett Siljan i Gennesarets sjö. Det heliga landet utgör ett karbonpapper på vilket man kan teckna sin verklighet.

Språkets frälsning sker inte av egen kraft, av nya Babelstorn. Det sker då orden växer ur en bördig jord av tro – och pingsten är skördefesten, den tid då orden ger frukt.

Om man lyssnar till Anden och glömmer sig själv kan den frid uppstå som kommer från vårt hemland, himlen.

Rebecca Klitgaard Nelsson
pastorsadjunkt i Leksands pastorat