Plötsligt såg jag det som i djupet förenar oss med allt levande

Det var en av de sista soliga höstdagarna, då löven låg i drivor på gatorna men solen fortfarande värmde. Klockan närmade sig tolv och jag gick ut från kontoret, ut på Allmänna vägen bort mot Stigbergstorget. Och där, mitt på gatan, mitt på dagen, hände något.

Det händer för mig ibland att en plötslig känsla av overklighet tränger sig på mitt i den vanliga vardagen. Då och då skälver världen till lite, ställer sig på kant och jag ges en möjlighet att se saker i ett nytt ljus.

På gatan framför mig såg jag de två flickorna, antagligen på rast, som stannade till och tittade ner i en mobiltelefon, frös till en sekund, innan de skrattande hoppade vidare igen. På andra sidan gatan, på andra sidan livet, såg jag en äldre man i permobil. Han hoppade inte fram längre, minnena av ett liv tyngde ner honom.

Lite längre fram en yngling i sneakers, på väg från en SFI-lektion. Han som kanske påbörjade sitt liv i en helt annan del av världen, men nu var här. Tillsammans med mig, en lagom trött och lite hungrig man, med jobb och utbildning, barn och familj, mitt i livet.

Just där och då såg jag något som vi alla delade. Jag såg livet. Det som oavbrutet pågår och följer oss genom varje ögonblick. Oavsett var vi är i tankarna, i framtiden eller i dåtiden, i det som hänt eller det som kommer att hända, så är vi också alltid just här och just nu.

Kroppen är här, känslor väcks och svalnar och allt präglas av den outgrundliga erfarenheten att bara finnas till. Också en helt vanlig tisdag strax före lunchtid.

Jag minns, som de flesta av oss, bara brottstycken från grundskolan: Hallands floder, adjektivets komparation och den inledande meningen till Hemsöborna (”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett Höganäskrus i en svångrem runt halsen”).

Mitt allra svagaste ämne i skolan var matematik. I grundskolan höll jag mig flytande, men när jag började naturvetenskaplig linje på gymnasiet höll det inte längre. Betygen sjönk. I alla ämnen.

Jag har länge skyllt på att det var matematiken som var problemet som hindrade mig från att klara av skolan.

Men nu i efterhand har jag förstått att det rör sig om mer än så. Skoltrött, skulle man kunna kalla det. Eller deprimerad.

Det var egentligen inte matematiken jag var ointresserad av, det var liksom själva livet. Det fanns inte så mycket som kunde motivera mig till att gå upp, gå till skolan, till att göra saker. Jag ville mest tjuvröka och lyssna på James Browns allra sorgligaste sånger.

Den där perioden i mitt liv var ganska lång, och sanningen att säga är den väl inte helt över ännu. När jag stoppar händerna i jackfickan den där soliga höstdagen kan jag känna en liten sten där, ett minne av sorg och håglöshet. Ett minne jag inte vågar släppa. En rädsla som håller mig tillbaka.

Men just denna dag ser jag också livet. Det som varit och det som komma ska, men framför allt det som är just nu. Det där som jag aldrig kan fånga oavsett hur många väggord och inspirerande citat som uppmuntrar mig till att göra just det.

Jag ser, för att använda en av de få matematiska termer jag minns, den minsta gemensamma nämnaren. Jag ser det som binder oss där på gatan samman. Jag ser något som förenar, långt större än alla småsaker som skiljer oss åt. Jag ser en grundsats i skapelsen, det som i djupet förenar oss med allt levande.

Det är tisdag, strax före lunchtid. På en soldränkt del av gatan skälver världen plötsligt till och jag ser vattnet som förvandlas till vin framför mina ögon.

Ludvig Lindelöf
präst i Carl Johans församling, Göteborg