Tillsammans betyder att vi inte vill den andra något illa

Rubriken denna söndag är en så stark uppmaning in i vår samtid, att jag nästan ryggar tillbaka. Att leva tillsammans! Den första tanke som slår mig handlar om dess orimlighet.

Jag tänker på det som hänt i vår närtid och i vårt nu. Vi gick igenom en valrörelse där våra ledare misslyckades med att hålla en god ton i mötet med varandra och vi ser oss omkring på hur vårt samhälle och omvärld splittrats i konflikter och motsättningar.

Jag hämtar andan och innan jag läser söndagens texter låter jag tankarna gå några varv kring ordet, tillsammans. Att leva tillsammans, handlar ofta om någon form av eftergift, att göra något för den ­andre. Tillsammans handlar om att mötas och om att gå bredvid varandra. Jag tänker att det är att gå på samma väg, utan att för den skull ge upp det som är jag.

Tillsammansskapet gör att jag är jag och den andre är just den andre och i det mötet lever vi. Vi står ut med varandra, vi tycker om och tycker olika, men vi samsas om luften vi andas och marken vi går på. Tillsammans betyder att vi inte vill den andra ­något illa.

För att leva tillsammans i den goda relationen ­behövs ramar. En ram handlar om att det finns en gräns som inte bör överskridas. En ram i tillsammanslivet kan vara att tro det bästa om varandra och när vi gör varandra illa så ber vi om förlåtelse och söker ställa tillrätta. Det innebär också att tala vänligt till och om varandra och söka den andras bästa. Jesus sammanfattar det när han säger: Allt vad ni vill att människorna ska göra för er det ska ni göra för dem.

Tillsammans är en gåva och möjlighet. Kanske förstår vi det först när vi erfarit vad verklig ensamhet kan vara. Tillsammans kan vi åstadkomma mycket. Tillsammans kan vi forma både nutid och framtid.

Att leva till­sammans är ­alltså inte bara att ­uthärda varandra utan att också bli berörda av det vi ser omkring oss som om det gällde mig själv.

I söndagens gammaltestamentliga text finns en vacker berättelse om en yngre och en äldre kvinna. Den äldre har mist sin man och sina söner. Nu vill hon återvända till sitt hemland. Den yngre kvinnan är hennes svärdotter. Hon vill inte lämna sin svärmor utan säger, ”Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud.” Så hon lämnar sitt eget land och folk för att tillsammans med sin svärmor gå framtiden till mötes.

Tillsammans kommer dessa kvinnor att betyda mycket för varandra och den unga kvinnan kommer bli stammoder till Jesus.

I episteltexten från Hebreerbrevet tar temat oss till en än djupare nivå, det står ”Tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni var fångar med dem. Tänk på dem som blir misshandlade, som om det gällde er egen kropp.”

Texten utmanar till att inte endast stå bredvid varandra utan att identifiera oss med den andre. Världens lidande blir därmed också vårt ­lidande. Att leva tillsammans är alltså inte bara att uthärda varandra utan att också bli berörda av det vi ser omkring oss som om det gällde mig själv. Sön­dagens texter utmanar oss verkligen till identifikation mer än att stå på åskådarplats.

Möjligheterna för samhället och kyrkan ligger i att vi väljer att vara tillsammans med Gud och varandra och forma den tid som är nu. Vi kan i en tid som präglas av motsättningar vara något annat än tidsandan bjuder oss. Vi kan vara och vi är ett Guds folk, Kristi kropp på jorden med kallelsen att stå tillsammans med en varm blick för varandra, mitt i våra olika åsikter och våra olikheter.

Tillsammans innebär bara möjligheter för kyrkan, för oss som individer och för samhället. Tillsammans är det vi som väljer det livet, och det valet gör vi varje dag. I dag kan vara första dagen på resten av ditt liv.

Kerstin Oderhem
missionsföreståndare, EFS