Våra liv är en del av Gudsrikets växande

Det gångna året har handlat om hopp, omställning, oro, sorg och ett omättligt behov av tröst.

Eftertanke av Susanne Dahl.

Det fanns en gång en skog. En skog av cederträd, uråldriga och kända för sin doft och sin helighet. En gång reste sig träden höga på Libanons berg – nu finns bara rester kvar som mer liknar dungar. Träden är berättelsen om det som en gång var och om det som en dag ska komma – likt ett rotat hopp ännu möjligt att röra vid.

Vi lever med vetskapen om att skogar skövlas, att krig tvingar människor på flykt. Libanon är i dag det land med högst andel flyktingar i relation till antalet invånare.

Här är var sjätte människa flykting, utan möjlighet att få permanent uppehållstillstånd. Tillvaron i flyktinglägren är tillfällig. Här finns ingen framtid. Den väntar någon annanstans.

Och en röst ropar i öknen – bana väg för Herren.

Det gångna året har handlat om hopp, omställning, oro, sorg och ett omättligt behov av tröst. Den sanning som gradvis sjunkit in i oss är att det som var en gång nu är förändrat och det kommer inte att bli som det var.

Också om ett vaccin kommer, också om vi kommer att kunna stå tätt intill igen, dela måltid med vänner och främlingar och hålla om de människor vi längtat efter så anar vi att konsekvenserna av en pandemi har förändrat oss, våra samhällen. Vi kan ännu inte överblicka eller helt förstår hur.

I adventstid rör vi oss i ett spänningsfält mellan det som en gång var och gått förlorat och så löftet om det som ska komma – Gudsriket och återställelsen.

Och i mörkret tänder vi adventsljusen med ett försiktigt hopp om att något gott väntar. Att underbara dagar ligger framför oss.

Så tala hopp till oss nu! Sjung oss milda sånger! Ge oss tröst! Men Johannes döparens ord är kärva och krävande.

Omvänd er! Gör det rätta! Han är rösten som ropar i öknen, från en plats där inget finns av värde. Vad förde oss hit egentligen? Sand och vajande strån i vinden?

Ett svar är att livet självt förde oss ut i öknen, till den plats vi själva inte ville eller valde ändå var vi tvungna att gå.

Och i mörkret tänder vi adventsljusen med ett försiktigt hopp om att något gott väntar. Att underbara dagar ligger framför oss. Vågar vi tro att hopp kan gro i öknen eller djupt ner i mörk jord. Kanske är det förutsättningen – att vi behöver kännas vid vårt eget mörker, vår egen brist och längtan.

Att allt inte kan fortsätta som förut. Att den tid vi lever i också kräver något av oss. Den svindlande insikten att våra liv är en del av Gudsrikets växande. Att vi kan växa. Att vi kan gro från det minsta av frön till en hel skog.

Det är i mörkertider och i öknen vi behöver löften att vila i, för att orka hålla ut, för att inte släppa taget om drömmen. Snart, om en liten tid, ska Libanons trädgårdar blomma, träden ska återigen växa sig höga.

En helig skog på Libanons berg. Att människor på flykt ska få ett hem. En plats att leva på i fred och trygghet. En tid att odla sina trädgårdar. En tid att ta i famn. En tid för kärlek. En tid för fred.

En röst ropar i öknen – bana väg för Herren.

Susanne Dahl
Studentpräst i Umeå

Fakta: Tredje advent

Tema: Bana väg för Herren

Första årgångens texter:

Jesaja 29:17−21

Första Korinthierbrevet 4:1−5

Matteusevangeliet 11:2−11

Psaltaren 146:3−9

Liturgisk färg: violett

Taggar:

Eftertanke