Vi får vara beredda att möta det annorlunda i Guds rike

Godta varandra, som Kristus har godtagit er. Så skriver Paulus till oss genom sitt brev till församlingen i Rom. Hur skulle världen se ut om vi godtog varandra oftare?

Om vi accepterade olikheter och vår egen styrka och svaghet? Om vi godtog olika åsikter, egna förluster och andras segrar? Om vi respekterade egna begränsningar till förmån för det gemensamma bästa?

Konsten att acceptera är inte enkel, särskilt i en tid när vi letar privata kryphål för att komma undan pandemins restriktioner och Amerikas president vägrar godta folkets röst. Men jag tror att svaret ligger i reflektionen över min egen roll i det större sammanhanget.

Alla som varit i konflikt med varandra men ändå lyckats landa i ömsesidig respekt har anat svaret. Jag bär inte på hela bilden, en sanning för mig måste inte vara huggen i sten. Mitt jag är inte hela världen.

Paulus uppmaning är allvarsord, för det handlar om hur vi som människor och kyrka gestaltar Guds rikes löften i vardagen. När jag började som präst i församlingen på Costa Blanca, Spanien, var det som att kliva in i en annan värld.

Jag mötte olika åsikter, olika människor, olika traditioner. Jag är normalreligiös, sa den ene, medan den andre vittnade om frejdiga, amerikanska väckelsemöten.

Det var som att de enkla förutsättningarna möjliggjorde ärliga och sökande samtal. Självklart sker likadana möten i församlingar här hemma, där längtan att lyssna till och dela med andra är starkare än att bevaka den egna tolkningen och traditionen.

Vi tror olika om Gud, jag har aldrig riktigt förstått behovet av att distansera sig från dem som tänker, tror och lever annorlunda. Gud gör ju inte skillnad på människor, varför ska då jag göra det?

Vi får nog vara beredda på att möta det annorlunda i Guds rike. Och godta det, som Gud godtar mig. Det annorlunda för mig är tack och lov inte annorlunda för Gud.

Guds rike är nära. Söndagens tema utmanar vårt tålamod och vår längtan efter entydiga svar. Men i stället för att springa efter dem som säger sig veta allt, kan vi göra som Visheten i Bibeln, hon som ropar till oss: Lycklig den människa som hör på mig, som vakar vid min dörr dag efter dag och väntar vid min tröskel.

Att vänta vid Guds tröskel, dag efter dag. Kanske det kan vara en beskrivning av människans liv? Vi förhåller oss så gott det går till det som varit och är i våra liv. Samtidigt kan vi ibland ana ljuset som från en dörr på glänt.

Som ett svar som gömmer sig i den plötsliga minnesbilden, den kärlek och glädje som fyller hela kroppen. Ögonblick vi inte kan behålla, de är mer en försmak av det stora som väntar oss. En glimt. En plötslig reva i det som skiljer oss från nu och sen.

Två adventsljus återstår innan vi kan fira att Gud själv bryter in i vår vardag. Som en av oss, så att kärleken kan besegra rädslan, förlåtelsen besegra skammen och skulden. Som ett löfte men också en närvaro i allt som hör vardagen till. Gud vill leva skuldra vid skuldra med oss. I det som är.

Snart lägger sig isen på våra sjöar. Kanske får vi några dagar då vi kan vandra eller åka skridskor på den tunna hinna genom vilken vi kan ana djupet men också känna rymden omkring oss.

Så nära Guds rike lever vi våra liv. I bästa fall kommer också snön som Guds löfte och lägger sitt förlåtande täcke över allt fruset och alla våra snedskär. Intill den dagen må vi godta varandra, som Kristus godtar oss.

Gunnar Sjöberg
Tidigare kommunikationschef på kyrkokansliet och kyrkoherde på Costa Blanca