En spricka i verklighetens asfalt och liv föds ur död

Foto: Peter Holgersson AB

Texten spränger gränserna för min förståelse och min tro. Jag utmanas. Carina Sundberg i veckans Eftertanke.

”Just som Jesus närmade sig stadsporten bars det ut en död. Han var ende sonen, och hans mor var änka.” Korta rader sammanfattar en familjetragedi, som i en nyhetsnotis. Kvinnan är för alltid änkan i Nain, sonen är för alltid änkans son, mer vet vi inte. Vi är betraktare av ett begravningsfölje.

Hela stan tycks vara där, men vad har det med oss att göra? Visst är det bara en död bland all död, anonyma människor i en anonym värld. Vi kan vända oss bort, läsa andra notiser, skruva ner ljudet.

Eller överraskas vi av vår egen reaktion? Kanske känns det som en oklar molande värk i magtrakten. Kanske väller oväntat ömheten fram ur oss som en störtflod. Kvinnans gråt blir vår. Tårar rinner sakta nerför våra kinder. Kanske uppstår hulkande ljud ur strupen. Var kommer detta ifrån? Det känns som om våra inälvor vänds ut och in. Kroppen skakar som vid en jordbävning och vi vet inte var vi ska ställa fötterna, var vi ska hitta fäste. Hur kunde detta hända?

Det berättas i Lukasevangeliet att Jesus reagerar så, när han ser kvinnan och sonen. Det är som om han slits itu, som om inälvorna väller ut. Det är samma ord som beskriver den barmhärtige samarierns känslor inför den rånade och nedslagne mannen vid vägkanten. Det är samma ord som drabbar fadern när han ser den förlorade sonen återvända. En inre jordbävning.

Kanske är det jag som behöver resa mig upp och se mig omkring. Kanske är min verklighet för snäv.

Vid den definitiva dödens port är Jesus och kvinnan tillsammans. De slits båda itu. De faller båda ner i det svarta hål där inget fäste tycks finnas. Hennes lidande är hans. Hans lidande är hennes. Är det också mitt och ditt?

Här skulle jag vilja stanna, sluta skriva. Detta är det djupast mänskliga, ett vardagens under. I detta delande mitt i dödens närhet, i denna med-känsla, detta med-lidande blir vi till, skapas vi till människor på nytt. Hudlöst möter vi varandra och oss själva – och ”Gud med oss.” Ur detta omtumlande djup berör oss Gud.

Men i bibeltexten finns också en annan rörelse, eller kanske är det samma, samma berörande andetag, samma skälvning ur jordens bröst, samma med-känsla ur Guds inre. En berörd Jesus rör vid en bår, säger några ord, och det vi trodde var hela sanningen, visar sig inte vara det. Likt orden ”varde ljus” skapar orden ”stig upp” nytt liv. Res dig, människa! En spricka i verklighetens asfalt och liv föds ur död. Det är omöjligt och det sker. Landskapet blir förändrat.

Texten är som ett föregripande av något jag inte förstår. Det skapar motstånd i mig. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på ny grönska som spirar fram ur bränd jord eller en överraskande försoning mellan en far och en son som grälat i åratal.

Jag kan inte låta bli att tänka på en ny glimt i ögat hos någon med depression eller ett nytt engagemang i ett bostadsområde som alla trodde var dött. Och ja, jag tänker också på en sjuk som oväntat blir frisk. Nej, en död som lever, så långt kan jag inte tänka, bokstavligen. Men det gör ingenting. Texten spränger gränserna för min förståelse och min tro. Jag utmanas.

Kanske är det jag som behöver resa mig upp och se mig omkring. Kanske är min verklighet för snäv. Jag skakar på mig som en nyvaken, tar sonen och modern i handen och vandrar med dem. De får berätta och jag får följa dem ut i det okända, dela förvåningen och glädjen. Och ja, jag tror tillsammans med dem, att Gud är med.

Carina Sundberg
präst

Fakta: 16:e efter Trefaldighet: Döden och livet

Andra årgången

Första Kungaboken 17:17−24

Uppenbarelseboken 2:8−11

Lukasevangeliet 7:11−17

Psaltaren 107:18−22

Liturgisk färg: grön

Taggar:

Eftertanke Präst

Senaste artiklar