En stor vision som förtjänar att läsas och bearbetas av många

I sin debutbok Kristi kyrka - om kyrkans kännetecken grävde Magnus Persson, präst och inspiratör inom EFS, djupt i den evangeliskt-lutherska kyrko­traditionen för att finna kännetecken på vad som gör kyrkan till kyrka. Då var det i skrifter av Giertz, Rosenius och Luther författaren i mycket tog sin utgångspunkt.

Dessa teologiska storheter är fortfarande viktiga dialogpartner för Persson men paletten hade avsevärt utökats då han i slutet av 2022 utkom med sin senaste bok: Helkyrklighet – om kyrkans fullhet. Det är alltså den andra boken i det som redan vid debuten utlovades skulle vara en serie under parollen Re:formera.

Bokens titel avslöjar dess ärende: författaren delger sin vision om en kyrka som tar tillvara sin inneboende mångfald i uttryckssätt, fromhetsriktningar, liturgitraditioner och språk och uppskattar rikedomarna i de skilda traditionerna.

Perssons egen bakgrund och resa från ett karismatiskt sammanhang till Svenska kyrkan och EFS präglar hans vision och berättelse, och utifrån Paulusordet om att ”allt tillhör oss” utvecklar han sin helkyrkliga ecklesiologi.

Han sätter ord på det nya ekumeniska landskap som vi sett växa fram under de senaste decennierna, där gamla epitet som lågkyrklig, högkyrklig, frikyrklig, folkkyrklig till viss del spelat ut sin roll. Eller åtminstone inte uppvisar samma vattentäta skott mellan sig som tidigare.

Persson beskriver de olika kyrkliga tillhörigheterna som filterbubblor där vi precis som i den digitala världen får mer av sådant vi redan tidigare visat intresse för, vilket riskerar att innesluta oss i en bubbla där alla nya uppgifter bara bekräftar våra åsikter. Författaren varnar för en sådan utveckling inom kristenheten, men ser det som en uppenbar risk i alla kyrkliga sammanhang: att de teologiska och kulturella bubblorna isolerar oss från insikter som mot­säger våra erfarenheter.

Persson vill med sin bok uppmuntra till att låta bubblorna spricka och låta en större värld öppna sig, eller med hans egna ord: medverka till en rörelse som går från halvkyrklighet till helkyrklighet.

Här identifieras stora ödesfrågor för kyrkan – det gäller kyrkan i stort såväl som Svenska kyrkan. Föfattaren skriver om mångfaldens utmaning och liknar den vid katedralen som inom sig rymmer flera sidokapell. Det finns ett självklart centrum: högaltaret, men sidokapellen står för olika fromhetsriktningar och väckelserörelser som funnits och som finns inom kyrkan.

Det är en avgörande fråga för kyrkan hur hon hanterar de inomkyrkliga rörelserna, och för Svenska kyrkans vidkommande är det av yttersta vikt att ta denna utmaning på allvar, menar Persson. Han skriver: ”Katedralen blir både rikare och starkare när den utgör ett gemensamt centrum som både ger korrektiv och omsorg till de rörelser den härbärgerar. Katedralen får genom detta i realiteten både höjd och djup, bredd och längd”.

Han problematiserar vidare den centraliseringsiver som präglat Svenska kyrkans organisationskultur under flera decennier, och likställer den intressant nog med de växande samfundsoberoende ”multikyrkorna” i den bemärkelsen att de tenderar att utvecklas till regelrätta varumärken där mångfalden går förlorad. Därför måste kyrkan hålla fast vid den episkopala ordningen menar författaren, då ”En episkopal kyrka är inte en kyrklig franchisekedja med ett detaljstyrt koncept från huvudkontoret”.

Den som känner ­Svenska ­kyrkan vet att episkopalitet inte med nödvändighet bevarar ­kyrkan från varumärkeskonceptet, utan biskoparna kan ju helt sonika göras till galjonsfigurer som företräder koncernen, men Magnus Persson talar inte om avarter utan mer om ideala tillstånd.

En gedigen bakgrundsteckning till varför han argumenterar som han gör finns i bokens inledande kapitel, dispositionsmässigt upplever jag denna del lite väl tung. Jag är mer intresserad av författarens egen röst än av teologer som förvisso är viktiga men som jag redan läst. Kanske är den delen av boken riktad till en lite annan målgrupp än mig, kanske är det författarens drivkraft att verkligen gå på djupet och söka bland källorna. För det gör han sannerligen!

Jag får i alla fall min fråga besvarad i bokens andra del och särskilt då i kapitlen som benämns Hela människan, Hela ­livet och Hela församlingen. Här presenteras ett helkyrkligt ecklesiologiskt program som är utmanande – javisst, men också väldigt friskt. Här ryms saltkorn om lekfolkets ställning i kyrkokroppen, om gudstjänsten och om behovet av att stärka kyrkosynen hos varje enskild kristen.

Ett ”helkyrkligt manifest” finns som ett appendix i boken (före den förnäma litteraturlistan som också bör nämnas!) vilket kan sammanfattas i sista kapitlets slutord: ”Helkyrklighet är hela tron förmedlad av hela kyrkan till hela människan och gestaltas genom hela livet till ett vittnesbörd för hela världen”.

En stor vision, men en vision som förtjänar att läsas och bearbetas av många.

Judith Fagrell