Förfastan är en chans att förbereda hjärtat

Utanför Lunds domkyrka ligger en labyrint infälld i stenläggningen. Många vandrar, cyklar eller drar sin hjulförsedda resväska tvärs över labyrinten utan att lägga märke till den. Den har inga upphöjda kanter utan bara ligger där som en skiftning i marken, redo för den som vill upptäcka henne.

För andra är labyrinten lika synlig som den väldiga Dômen intill och de vandrar gärna in mot korset i mitten som ett redskap för bönen i vardagen. Mönstret under fötterna hjälper vandraren att bli närvarande i nuet och i Gud. Många överraskas av vad tio minuter i tyst, koncentrerad bön kan göra. För den oinvigde kan det se ut som om vandraren är helt uppslukad av sig själv. Den som provat vet att en vandring tillsammans med Kärlekens Gud alltid öppnar oss för en verklighet större än oss själva. Bortom egot och ut i kärlek och tjänst för andra.

Vi går nu in i förfastan. Den ligger, liksom labyrinten, som ett redskap och möjlighet infälld i kyrkoåret, som en gåva från Gud för den som vill upptäcka och använda sig av den. Som en skiftning, ett mönster och en hjälp för alla som inte vill dundra med full kraft rakt in i fastetiden. I en vilsen tid då vi är kallade att intensivt söka tro, hopp och kärlek är Gud god och ger oss detta år en hela sjutton dygn lång förfasta.

Det är en tröst att Gud kan använda oss även när vi surar och stretar emot.

Förfastans uppgift är att förbereda hjärtat, tanken och handen för det som kommer, skriver Peter Halldorf. En tid av eftertänksamhet och beredelse för att jag inte ska överrumplas och stå oförberedd när vägen bär ut i öknen.

Hur kan septuagesima hjälpa oss i denna förberedelse? Alla tre texterna tar ifrån oss villfarelsen att ett liv tillsammans med Kristus enbart handlar om oss själva, våra närmaste och ett yttre välbefinnande.

Paulus sitter i fängelse i Rom när han skriver. I fångenskapen är han samtidigt buren av Guds nåd och därmed fri. Mitt i en svår situation känner han glädje över församlingen i Filippi och ägnar tiden åt att be Gud ge dem allt större tro, hopp och kärlek. Hans bön är att Guds rike ska växa. Inte hans eget.

Evangelietexten kan först tyckas svår. Tjänaren får varken vila eller tack. Jag tror att texten ändå vill befria oss. Syftet är inte att förringa tjänaren utan att lyfta fram uppdraget. Det är en ständig frestelse att använda kyrkan som arena för att bygga våra egna små riken. Men uppdraget är mycket större än det lilla jag kan bygga. Vågar jag ha tillit till att Kyrkan lyssnar in Guds vilja? Vågar jag överlämna mig till att vara en av alla tjänare som genom Kyrkan bygger Guds rike på jorden? Vågar jag släppa taget om mitt eget lilla bygge?

Jona har svårt med den saken. Han kan inte sluta se på sig själv ens när Gud visar vilken välsignelse en hel stad fått av deras gemensamma arbete. Det är en tröst att Gud kan använda oss även när vi surar och stretar emot. Det tar bara så oändligt mycket mer energi och blir så mycket jobbigare än när vi direkt kan lyssna, ge upp och följa.

Förfastan ligger framför oss. En gåva och möjlighet att tillsammans med den kärleksfulla guden förbereda hjärtat, tanken och handen inför fastan. En av ledtrådarna Gud ger oss är att inte se på fastetiden som ett egoprojekt. Det är inte mitt eget andliga rike som ska byggas. Det är Gud som med hjälp av oss alla ska bygga sitt rike. Jag går in i fastan med hela mig, för hela Kyrkans skull och ytterst för hela världens skull.

Anna Alebo
präst