Förtryckta samer har förvandlats till förebilder

Klimatkrisen ökar vår längtan efter det samiska, menar Petra Carlsson. Foto: Marcus Gustafsson, Heiko Junge/TT

"När jag blir stor vill jag bli same, mamma." Petra Carlsson skriver om en dotter som ärvt längtan efter det samiska. Och om en kyrka som börjat förstå att det finns klimatmässiga, kulturella och andliga insikter att hämta i en tidigare tvångskristnad folkgrupp.

Morfar och jag spelar kinaschack. Utanför fönstret hänger istappar från taket, på andra sidan ån syns trädgränsen där kalfjället tar vid. Vi har ofta spänt på oss skidorna, genat över isen och fortsatt upp på vidderna.

Det är egentligen mormors hemtrakter. Det är hon som vuxit upp i den karga, vidunderliga fjällvärlden som också blivit min. Det är hon som kan berätta om varje stig, varje göl, varje hydda, men mest om människorna och helst om samerna.

Jag kan inte säga, tänka, ordet samerna utan att höra mormors mjuka jämtska och den längtan och magi hon lade i ordet – samerna.

Den bruna resväskan med lapptussar och samekonst ligger fortfarande under sängen i stugan. Jag öppnar den med mina barn: ”När jag blir stor vill jag bli same, mamma, kan man bli det?” Längtan och magin finns nedärvd i släkten, också hos mina barn.

När morfar och jag spelar kinaschack är det sent 1990-tal och jag har börjat läsa teologi i Uppsala. Jag är hemma på påsklov och vill fråga morfar om väckelserörelserna, om den starka kristna tro som drog som en löpeld över kalfjället, den som inte tvekade i respekt ens vid samisk urtida visdom.

Morfar är en lågmält och varmt troende kristen, alls ingen brinnande predikant, faktiskt en av de mest omtänksamma och respektfulla människor jag vet. Men jag har ägnat hösten i Uppsala åt kritiskt tänkande så jag frågar hur man tänkte kring samerna och den kristna läran: ”De hade ju sin tro, varför kunde man inte respektera den?”

Morfars svar kommer utan tvekan: ”Men deras tro var ju inte sann". ”Den kanske var sann för dem”, försöker jag, men hör hur tomt det låter. Om sanningen är en kan den inte vara sann för vissa, då är det inte längre sanning vi talar om.

För de nyfrälsta i fjällvärlden upplevdes samemissionen också som en omsorg – inte kan vi lämna dem kvar i vidskepelse medan vi får möta sanningen? Det vore kärlekslöst, direkt okristet.

Hösten 2020 sitter jag som ledamot i Svenska kyrkans teologiska kommitté i Zoom-möte med Tore Johnsen, doktorand, präst och tidigare generalsekreterare för samiska kyrkorådet i Den norske kirke. Mötet är ett av många steg i det pågående försoningsarbetet mellan Svenska kyrkan och samerna.

Vi som förbjöd jojken, trummorna, brände nåjderna till döds, förbjöd de samiska språken i skolor och kyrkor står nu några hundra år senare står med mössan i hand. Vi har nedärvd skuld till skövling av kunskap vi nu behöver.

Den våldsammaste missionen skedde på 1600- och 1700-talen när trummor beslagtogs och nåjder brändes till döds. Den frikyrkliga väckelsen under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal handlade mer om att förbjuda de andliga sederna och bruken.

Samer har alltså levt som kristna i hundratals år och deras kristna tro bär drag av äldre samisk tradition. Det är i sig inget konstigt – kristen tro får sina partikulära drag var än i världen den utvecklas – ändå är det långt ifrån alltid de samisk-kristna uttrycken accepteras.

Motståndet kan fortfarande vara hårt och explicit. ”Ända in i vår tid, har kyrkan uppfattat jojkningen som ett uttryck för hednisk trolldom. Fortfarande kan man möta församlingar i Svenska kyrkan där man skulle känna en stor tveksamhet för att ge det samiska sättet att sjunga utrymme i kyrkorum och gudstjänst.” (Utredningen "Samiska frågor i Svenska kyrkan", 2006)

När kyrkorådet i Kautokeino församling i Den norske kirke, 2014, diskuterade musiken i församlingens kyrkor satte någon ner foten: ”Å joike i kirka er en synd vi aldri kommer til å tilgi”.

Men det uttalade motståndet är inte det vanliga. Hos många kyrkliga företrädare finns en explicit strävan att öppna den kristna traditionen för samisk tradition och andlighet. Problemet, menar Tore Johnsen, är att förtrycket finns kvar på ett mer ogripbart sätt.

Han berättar om en äldre samisk-kristen kvinna. Precis som samer gjort i alla tider skär hon sennagräs, en växt som används som skohö. Innan hon börjar berättar hon för platsen varför hon har kommit, välsignar i Guds namn, skär en bunt gräs som hon gnuggar mot händerna och säger: ”var snäll och skär inte upp mina händer". Först därefter kan arbetet börja.

Handlingen uttrycker en annan form av kristen andlighet än de svensk-kristna kyrktornens strävan mot höjden. Den samiska kristendomen kommer inte från en abstrakt höjd utan nerifrån markerna, från fjällen och stenarna där Ipmiláhčči finns.

Ipmiláhčči (Gud) förstås lite annorlunda i samisk kristendom. Det ser naturligtvis olika ut beroende på individ och på vilken samisk grupp vi talar om, men om vi tillåter oss att förenkla finns en skillnad mellan det samisk-kristna och svensk-kristna.

Ber du en svensk-kristen rikta handen mot Gud är det troligt att hon lyfter handen mot himlen eller lägger den mot bröstet, sitt eget inre. För en samisk-kristen ligger det närmare till hands att ta sin utgångspunkt i marken.

”Men är det då kristet?” "Kan en kristen prata med gräs, välsigna gräs?” Majoritetskulturens tveksamma frågor vittnar om ett alltjämt pågående förtryck. Vi accepterar att vår egen förkristna och tidigkristna historia anas i traditioner, bruk och övertygelser – en midsommar, en midvinterhögtid – men inte den samiska.

Samtidigt har något hänt.

2019 beslutar Svenska kyrkans kyrkomöte att lägga särskild vikt vid klimatfrågor och naturens rättigheter i kyrkans undervisning. Beslutet gör en uttalad koppling till samiska rådets arbete men också till urfolkens Deklaration om Moder Jords rättigheter, antagen i Bolivia 2010.

Svenska kyrkan bearbetar sitt historiska förtryck av samerna, som här vid ett Vitbokssymposium 2017 med bland andra Sylvia Sparrock, ordförande i Svenska kyrkans samiska råd, och ärkebiskop Antje Jackelén. Foto: Marcus Gustafsson

Urfolkens deklaration har skrivits under akut klimathot och uppmanar FN att vidga rättighetsbegreppet bortom människan: ”Moder Jord och alla de varelser som utgör henne är innehavare av alla de inneboende rättigheter som erkänns i denna deklaration utan någon som helst åtskillnad vad gäller organiska och oorganiska varelser, arter, ursprung, användning för människor eller vilken annan status som helst.”

Sametinget stödjer urfolkens deklaration sedan maj 2018. Sametingsledamoten Marie Persson Njajta förklarar beslutet efteråt: ”Vi menar att det krävs ett paradigmskifte, till ett synsätt där människan ser sig som en del av naturen, det vill säga ett urfolksmässigt sätt att förhålla sig.”

En samisk grundhållning, förklarar hon, är att människan tillhör de marker, vatten och landskap där hon lever sitt liv. Att eftersträva ett liv i balans och harmoni med årstidernas växlingar och ekosystemen där den samiska kulturen lever, växer och existerar är därför en självklarhet. ”Vår djupa koppling till mark och vatten förenar oss med urfolk världen över”, fortsätter hon.

När vi sitter framför Zoom-mötet med Johnsen kan det kanske framstå som att vi svenskkristna ska representera ett slags överhet, men jag vet inte. Det är mer som om vi – vi som förbjöd jojken, trummorna, brände nåjderna till döds, förbjöd de samiska språken i skolor och kyrkor – nu några hundra år senare står med mössan i hand. Vi har nedärvd skuld till skövling av kunskap vi nu behöver.

Morfar fick lära sig att det fanns en sann tro, inte flera. Han fick också lära sig att tala rikssvenska i skolan, inte jämtska. Den makt som lärt honom att samernas tro inte var sann drabbade även honom.

Samtidigt förde han och mormor vidare både vördnad och skärvor av handfast samisk visdom till mig. Knivarna, armbanden, skorna, hudarna, örterna, samiska knep på fjället, mot kalla tår, för att göra upp eld, lägga lav på sår. ”Så här gör samerna” var ord som säkrade kvalitet, kunskap och, ja, sanning.

Jag och min dotter sitter med den uppslagna resväskan framför oss och provar lapptussar. Det drar isvindar från golvbrädorna. Det är då hon frågar mig om hon kan bli same när hon blir stor.

Vi har nyligen besökt en sameby. Hon har lyssnat som fastnaglad till en långt ifrån barnanpassad föreläsning om samiska bruk och lagt allt på minnet. Hur människan måste be marken om lov, ge tillbaka något var gång hon plockat för egen del, hur hon måste lära sig att kommunicera med djuren, det ordlösa språk som kräver närvaro, respekt och lyhördhet, hon har hört om renlycka – ordet som på samma gång uppmanar till omsorg om de ekosystem vi är en del av, är beroende av, och vittnar om att vi kan bli belönade till kropp och själ om vi utvecklar den omsorgen.

Hon har hört om hur människan kan bli så bekant med varje växt, ört, att hon i markernas nyanser ser ett välfyllt skafferi. Som så många barn i vår tid har hon förstått att det liv vi icke-samer lever har nått vägs ände.

Hon kan sin Greta, vet att trädgränsen flyttats högre upp sen jag var barn. Inte konstigt att vår släkts nedärvda längtan vaknar – samerna. Inte konstigt att samma längtan väcks hos flera företrädare för Svenska kyrkan.

Vår bild av samiskt liv och samisk andlighet är visserligen både romantiserad och förenklad, men en sak vet vi: Den sanning som gick segrande ur maktkamperna på fjället var till stor del en sanning som inte skulle hålla i längden.

Petra Carlsson
docent i teologi
 

Fakta: Skribent

Petra Carlsson är docent i teologi och lektor vid Teologiska högskolan, Enskilda högskolan Stockholm.

Hennes senaste essä i Kyrkans Tidning publicerades 2020 i nummer 14 och handlade om Emilia Fogelklou, sårbarhet och social handlingskraft.