Broder Micael ser onekligen ut som en exotisk munk när han kommer gående i sin bruna kåpa i den svenska prästgårdsmiljön. Innanför dörren tar han av sig sina lilarandiga yllesockor som den barfotabroder han är, trots att det är isande där ute. Repet runt magen, med de karaktäristiska tre knutarna för fattigdom, kyskhet och lydnad, visar att han avlagt de eviga löftena.
Formellt kallas han Micael Christoffer SSF och är provinsminister för SSF, Society of St Francis, som har flera kommuniteter i Storbritannien. Samtidigt heter han fortfarande Carlström i efternamn och är medlem i Svenska kyrkan. För Micael hör till franciskanernas protestantiska gren som lyder under Church of England.
– Martin Luther hade fel om kommunitetslivet. Det är hans största misstag, anser jag. Den livsstilen var inte hans grej, men bevisligen kan den vara det för andra. Det går att leva kommunitetsliv utanför katolska kyrkan. Människor känner sig kallade men det saknas tillräckligt med möjligheter.
Två saker som blev avgörande
Själv fick Micael lära sig tålamod på sin långa resa till livet som franciskanerbroder. Nu är han 47 år, det brunsvarta håret har hunnit få inslag av silver. När han ser tillbaka på sitt liv är det två saker som blev avgörande för vart han sökte sig: pingstvänners tungotal och tanken på något annat än traditionellt familjeliv.
– Det var några äldre ungdomar i den kristna skolgruppen som var pingstvänner. De bad för att jag skulle få gåvan att be i tungor. Men den sortens fria bön, med ljud jag inte förstod, kändes väldigt konstig för mig. Det var inte jag.