Fyra trista kapitel i Nya testamentet gör mig nu rörd till tårar

Länge ansåg jag att Jesu avskedstal till lärjungarna i Johannesevangeliet var Nya testamentets lågvattenmärke.

Hur kunde nattvardens kväll, den innerligaste i hela berättelsen, avbrytas med ett hackigt och högtravande tal – till råga på allt fyra kapitel långt?

”Jag är i Fadern” hit och ”Fadern är i mig” dit, och ”världen känner er inte”… bla bla …”aldrig lärt känna Fadern”.

Men något har förändrats. När jag läser avskedstalet i Johannesevangeliet 14–17 i dag är det genom tårar. På riktigt.

För det handlar inte om treenighetens relationer, det är bara ett bispår. Det handlar om hur kyrkan ska kunna hålla ihop. Det handlar om hur vi som hört detta, som nåtts av ordet, som fått ett frö sått i våra hjärtan, hur vi ska kunna hålla fred.

Jesus brinner i sina ord. Det är bilder, tårar, böner och mycket kärlek. Ingen som var där skulle glömma ett ord, för hårda tider väntade. Ett hårt samhällsklimat och ett nästan obegripligt socialt tryck på de första kristna församlingarna. De behövde Jesu kärlek.

Också vi har all anledning att lyssna, även vi behöver Jesu kärlek, även vår tid är hård: Filterbubblornas tid. När så mycket adrenalin pumpar i debatter. Där kristenheten flyttar ut på den politiska scenen.

Där är vi i dag, vill jag mena. I korselden mellan ytterligheternas åsikter. För den ene är det viktigaste med kristendomen att en kvinnlig präst inte tillåts predika. För den andre var kristendomens vackraste stund den dag samkönade par fick vigas i kyrkan. För någon markerar namnet ”kristen” främst att man inte är muslim. För en annan är kristendomen ett möte över gränserna.

Kan vi vara en och samma kyrka? Det är väl kanske en rimlig fråga. Vad har jag för gemensamt med alla dessa trosfränder uti världen (eller hemma) som verkar ha en helt annan världsbild än jag? En världsbild som inte sällan trampar på någon annans mänskliga rättigheter.

Men märk nu att i fråga om detta säger Jesus ingenting i sitt avskedstal. Han talar inte om vad den ena eller andra må tycka eller känna. Han säger inte ens vad vi ska göra om någon är ond. Han talar om att han älskar den som kommer till honom.

Rörd av detta enkla budskap, ställer jag mig frågan: tar debatten för stor plats i vår kyrka? Eller i våra liv rentav? Har det någonsin funnits fler åsikter än i vår samtid, och fler kanaler för dessa? Lever vi måhända i ett åsiktsparadigm?

Visst, kyrkan har också vuxit genom debatt. Man har stridit om åsikter och vunnit andliga segrar. Så naturligtvis, åsikter är viktiga. Men hur bakvänt det än låter: pröva tanken att det inte är så för en stund, och se vad som finns kvar. Tro mig – det finns ett slags frid i den tanken.

Nyligen blev jag uppringd av en man som bad mig ta ner regnbågsflaggan som hängde utanför församlingshemmet under Prideveckan. ”Varför ska sodomitflaggan hänga där, får jag hänga upp vilken flagga jag vill i kyrkan?” Jag kände striden ropa på mig: här ska debatteras, slås ett slag för den goda saken. Men så fick jag en ingivelse. Jag frågade ”vilken flagga skulle du då helst flagga med?” Vi pratade länge och vänligt.

Jesus säger inte ”strid i mitt namn”. Nej, han ställer sig mitt i all mänsklig vrede och förvirring och erbjuder var och en sin kärlek. När vi förstår det skymtar, tror jag, långt ner i avgrunden, en fast mark. Det är inte lätt. Men det blir betydligt lättare om vi börjar med att fästa vår blick på honom och inte på olikheterna som spränger vår värld.

Christofer Wilson
kyrkoherde i Hägerstens församling