Bildning är något som håller oss samman

Vad skiljer en människa som tror från en som inte gör det? Det är naturligtvis en komplex fråga. Uppväxt och upplevelser ger olika perspektiv, vilket leder till att man uppfattar tillvaron på radikalt skilda sätt. Eller så kan det ha att göra med en religiös gen. På senare år har allt fler talat om möjligheten att det finns en biologisk faktor som gör att vissa har lättare att omfatta religion.

Men tänk om tro egentligen är en fråga om bildning.

Jag menar varken så elitistiskt eller snobbigt som det kan låta. Det är inte bildning som i latinkunskaper, kyrkoarkitektur eller barockmusik jag avser. Inte heller så att den som saknar kristen tro per automatik skulle vara obildad. Det jag far efter är bildning i den betydelse som idéhistorikern Sverker Sörlin skriver om i sin bok Till bildningens försvar. Den svåra konsten att veta tillsammans (Natur & Kultur 2019). Bildning som en kollektiv kunskap som kombineras med omdöme och som formar människor till att leva och ta ansvar i ett sammanhang. Bildning som en medborgarkunskap som håller samman ett samhälle eller – för all del – en kyrka.

En aspekt av att ha en tro kan alltså vara att ha bildats inom den religiösa traditionen, en Gudsrikets medborgarkunskap.

Den här våren är det tio år sedan jag, på ett präst- och diakonmöte i Göteborgs stift, presenterade boken Stanna i vattnet (Verbum 2011). Den handlar om syftet och sammanhanget för kyrkans undervisning och beskriver religiös kunskap som en komplex kunskap.

Den bildning som kyrkans lärande och undervisning ger vidare är sammansatt och består av fakta, förståelse, förtrogenhet och färdighet. Faktakunskapen finns till exempel i traderingen av berättelser. Förståelsen är central för att kunna tolka tron. Förtrogen-
heten kan handla om hur man använder bibel och psalmbok och färdigheten om att bli
familjär med gudstjänstens skeende.

Under det senaste decenniet har det dock blivit tydligt för mig att den religiösa kunskapen är oändligt mycket mer komplex än så. Kyrkans undervisning rymmer fler och än mer omfångsrika F, såsom förtröstan inför
livet, förtroende för andra och varandra, samt förhoppningar inför framtiden. Nog tangerar en så pass mångtydig kunskap begreppet bildning.

När bildning finns i ett sammanhang eller samtal tänker jag inte på den, skriver Sverker Sörlin i sin bok, men när den inte finns ”saknar jag den intensivt”. Hans bok är skriven ur upptäckten av detta tomrum. Bildning beskrivs som något kollektivt – ”en syresättning i ett samhälle” – där samhälle snarare än kunskap är ett nyckelord. Bildade är vi alltså tillsammans.

Sörlin diskuterar vad bildning är, hur den förhåller sig till kunskap och varför det är så viktigt att tala om bildning just i vår tid.

Begreppet bildning är omdebatterat och svårdefinierat. Kanske är det enklare att slå fast vad det inte är. Sörling menar att bildning inte är konversationskunskap om konst, litteratur, historia och geografi som ett slags ”lightversion av pensum på läroverkets latinlinje” före studentexamens avskaffande.

Begreppets relation till fakta och kunskap ger nycklar för en fördjupad förståelse. ”Det går inte att tänka sig bildning utan kunskap. Däremot finns det mycket kunskap som inte har särskilt mycket med bildning att göra”. Bildning rör en inställning till kunskap och till ansvar, snarare än att avgöra exakt vad man ska veta. Därmed är bildning något annat och mer än fakta och kunskap, och den rymmer också en fråga om omdöme.

Återkommande pekar Sörlin på omdömets och ansvarets roll i bildningen, vilket accentuerar vikten av att tala om bildning i vår tid. ”Människor vet mer än någonsin och de har gått fler år i skolan än någon annan generation i något samhälle i historien. Ändå kastar sig många av dem i armarna på läror och politiska ledare som har verklighetsförnekelse och kunskapsförakt som grundläggande egenskaper”.

I sammanhanget lyfts grekernas tredelade kunskapssyn fram. Kunskap om sammanhang och begrepp (episteme), om teknik och görande (techne), samt om det goda handlandet, omdömet och den moraliska dimensionen (fronesis).

Gott omdöme är alltså en fråga om bildning. Helt enkelt därför att alla ”påståenden är inte sanna. Alla idéer är inte lika bra. Alla värderingar är inte lika mycket värda.” Greta Thunbergs omdöme och goda värderingar gör henne enligt Sörlin mer bildad än Donald Trump.

Vi lever i ett samhälle där sanningen har privatiserats och världsbilder skiljer sig åt. Förmågan att komma överens om vad som är viktigt håller på att gå förlorad. Detta gör att vi glider alltmer isär. Men för att kunna forma och bära ett samhälle måste vi ”dela kunskap” och ”veta tillsammans”. Sörlins bok landar i slutsatsen att bildning bidrar till att hålla samhället samman.

Resonemanget gäller i högsta grad också kyrkan. Det är en biblisk erfarenhet att det som drar och kastar isär är av ondo. Likafullt erfar också kyrkan en ökad polarisering. Därmed anmäler sig självkritiska frågor: I vilken utsträckning delar vi kunskap och synen på vad som är viktigt? Hur väl överensstämmer våra världsbilder? Svaren på frågorna säger något om kyrkans bildningsnivå. Men än mer – de avgör vår förmåga att som kyrka ta ansvar tillsammans i stället för att alltmer glida isär.

Religionspedagogik handlar om religiös bildning. Om att bildas och formas till att med omdöme ta ansvar i kyrkans gemenskap. Sådant lärande är ett förhållningssätt – en egenskap inom kyrkan – vars kunskapsinnehåll är komplext och mångfacetterat. Fakta, förståelse, förtrogenhet och färdighet – ja visst! – men också förtröstan, förtroende
och förhoppningar.

Kristen tro är en fråga om sådan bildning.