EFTERTANKE. Hur ser din erfarenhet av ljuset ut? Av frälsning? Om vi alla skulle dela, skulle vi få många olika berättelser, men ändå känna igen oss i dem, skriver Gunilla Renöfält.
Det var det svartaste jag varit med om. Eller – det var inte svart, det var totalt mörker. På äventyr i Kalmar slotts djupaste fängelsehåla stod vi, ett gäng konfirmander och några ledare. När guiden stängde dörren blev det fullkomligt mörkt. Efter ett tag kände jag att jag började svaja, jag tappade minnet av hur jag stod i förhållande till andra, till dörren.
Det fanns ingenting att relatera till, varken upp eller ner, höger eller vänster. Jag famlade omkring mig men kände ingen. Ingen kropp. Ingen vägg. Var jag rentav ensam där? Efter en liten stund öppnade guiden porten igen och vi kände oss nog alla mer lättade än vi egentligen ville erkänna…
Att efter den upplevelsen tala om Jesus som världens ljus, gav oss nya insikter. Ljuset gör att vi kan stå upprätta, sa någon. Ljuset gör att jag kan se var jag är, sa någon annan. Ljuset gör att jag kan se någon annan. Och synas själv. Ljuset gör mig mindre rädd. Ljuset kommer utifrån och strömmar in. Ljuset ledde oss ut.
Alla kunde ur sin erfarenhet från mörkret i fängelsehålan, beskriva vad ljuset betydde för dem, och se det i relation till Jesus som världens ljus. De använde inga särskilt religiösa ord men jag kunde förstås sagt, att de alla gav ord för vad ”Frälsning” innebär.
”Double-click-thinking” kallar den franske vetenskapsantropologen Bruno Latour den form av ”två-rumstänkande” där religiositeten tänks förbinda oss med en annan och högre värld än den som vi lever i (skriver Mogens Lindhardt i den utmärkta boken Trinitatis – en homiletisk rejseberetning, Anis 2015).
I ett teologiska språkbruk där vi använder ”stororden” som nåd, evigt liv, uppståndelse, Guds rike, bekännelse, frälsning, skapas dels en förväntan om entydiga begreppsdefinitioner, dels riskerar orden fungera som markörer som endast några har tillgång till, och därmed tillgång till en annan verklighet än den vi delar med alla andra.
Som när man dubbelklickar på en hemsida på internet, och en ny ruta öppnar sig, med en annan, högre verklighet … Då uppstår det underliga, moderna fenomenet, skriver Lindhardt, att vi tror på tron istället för på historien och den relation, den sätter oss in i. Och orden blir åtskiljande mellan oss människor, istället för att visa på livets erfarenheter, där Gud visar sig.
Lösningen är inte att stryka alla våra kyrkliga, teologiska storord, nej de är omistliga! Men de är inte entydiga begrepp som vi enkelt kan göra en ordbok av. Och ingen blir frälst av att kunna svara rätt på frågan om vad ordet betyder, som om det var ett ordkunskapstest på Högskoleprovet…
Hur ser din erfarenhet av ljuset ut? Av frälsning? Om vi alla skulle dela, skulle vi få många olika berättelser, men ändå känna igen oss i dem. Och vi skulle känna igen oss i, att det vi berättar har att göra med relationer.
När det trasiga ändå blir så pass helt att det går att fortsätta leva. När förbrytelsen kom fram och skammen lyftes av mig. När ensamheten bröts och jag fick nya vänner. När ljuset kom in i mörkret och vi såg varandra, på riktigt. När jag slutade vara rädd för Gud. När jag till slut förstod att jag är älskad som den jag är. När jag …
Kanske ska vi någon gång upptäcka Guds frälsning som ett pågående verk i våra liv. Inte för att rädda oss undan den fysiska döden, utan för att rädda oss in i den gemenskap som är Guds obegränsade liv, och – om jag törs använda ordet – salighet!
LÄGG TILL NY KOMMENTAR