Hon forskar om tingens mysterium

Vad menar hon? Inför intervjun har jag redan blivit vänligt varnad av en professor i branschen: ”Tycker du min bok är abstrakt ska du veta att hennes är riktigt svår.”

Petra Carlsson är medveten om saken. Ett par veckor före vårt möte skickar hon manuset för en föreläsning hon hållit och som mer begripligt sammanfattar det verk hon just skrivit.

Samtidigt: Nyss fick hon ett vykort från kristna gayaktivister i Kina: ”Your theology inspired us greatly!”

Foucault, Art and Radical Theology – The mystery of things är titeln på boken som kommer ut i dagarna. Det är ett tag sedan den blev klar; förläggaren dog och utgivningen drog ut på tiden. När vi ses har hon just skrivit på kontraktet för nästa bok som även den kommer kretsa kring hennes stora ämne: Materialitet.

Man kan säga att det började med en napp.

– När jag blev förälder insåg jag hur outgrundlig vår relation till de vardagliga tingen är. Hur viktig en napp kan bli, till exempel.

Småbarnsvardagen blev vägen till upplevelsen av att hela tillvaron är mystik. Föreställningen att tro handlar om relationen till något transcendent är om inte missvisande, så åtminstone otillräcklig, säger hon. Det gudomliga är inneboende i världen. Det som är bortom är inte sannare än det som är här.

Tingen vittnar om detta och påminner samtidigt om hur vår kunskap alltid rymmer ett glapp.

– Världen låter sig inte förklaras. Det finns en lucka som väcker ödmjukhet. Gud är det mysterium som gör att vi måste förhålla oss ödmjukt till tingen.

En av inspiratörerna är Michel Foucault och hans analyser av hur kunskapen om världen blir till. Petra Carlssons möte med den franske filosofens texter var omvälvande, hon bytte till och med politiskt parti.

Framför allt förstod hon att sanning och kunskap inte är givet utan skapat.

– För mig som teolog betyder det att vår uppgift inte är att gräva fram vad Bibeln eller Gud egentligen är. Hela det synsättet är i sig en idé. Ordet ”gud” är förknippat med så oändligt mycket och har spelat så vitt skilda roller i historien. Det är ovidkommande om det svarar mot någonting utanför världen eller inte, det är oändligt redan som det är.

För den som tror måste Gud ändå vara något mer än ett språkligt begrepp. Vad är Gud för dig?

– Då lånar jag en R S Thomas-dikt: Gud är ”mörkret mellan stjärnorna”. Jag har alltid varit troende och känner mig trygg i att Gud är med i allt jag gör. När jag pratar med studenter blir jag alltid lite orolig för hur mitt resonemang ska landa, jag vill vara tydlig med att man absolut kan tro på en yttre transcendens.

Petra Carlsson har rötter i vad som i dag är Equmeniakyrkan. Föräldrarna möttes i frikyrkosammanhang i Östersund men flyttade tidigt till Uppsala och Göteborg för att studera. Båda var måna om att deras barn skulle bli kritiskt tänkande. Petra Carlsson fick lära sig att det fanns rymd i religionen. Men den kunde också vara trång. Föräldrarna skilde sig, en händelse som församlingen hade svårt att hantera.

Sedan 2012 är hon doktor i systematisk teologi. Forskarkarriären har varvats med tjänst som församlingspräst, senast 2013 i Stockholms domkyrkoförsamling.

Det är med både akademikerns och själavårdarens ögon som hon ser på Svenska kyrkan och det omgivande teologiska landskapet. I viljan att bryta med föreställningen att tro handlar om att säga ja till ett antal trossatser, möter kyrkan folk med berättelser de kan känna igen sig i. Man vill bort från den gamla kravapparaten. Att beröra och inkludera står i fokus.

Samtidigt finns många människor som söker sig till kyrkan på grund av sanningslängtan.

– Bilden av tro som enbart försanthållande är en parentes i historien, det är rimligt att kyrkan rör sig bort från det. Men att bara vilja beröra är att hamna i ett annat dike. Man måste se människors behov av föreställningar om sanningen. För väldigt många människor framträder Gud som en sanning, det är inget vi ska ta ifrån dem. Hela dogmatiken, med sin bild av Jesus Kristus som uppstånden och som frälsare, är fantastisk just för att den rör sig på så många olika kunskapsplan samtidigt.

Som nybliven präst tänkte hon på den nyutexaminerades vis att hon hade en bättre idé än andra om hur Gud bör presenteras. Sen ställdes hon i det konkreta. I nattvarden, ritualerna, kyrkorummet ...

– Som präst står man med en fot i en annan tid och en annan logik. Det ska man värna.

Petra Carlsson återkommer flera gånger till just nattvardssituationen och hur den synliggör vad tron och människan är. En kropp som ber. Men också en kropp som hostar och kanske tappar oblaten och som undrar vad man gör då.

– Nattvarden är ingen abstrakt grej, den är kroppslig. Och om det är det som är det heliga, då kräver Gud en ödmjukhet. En ömhet som kommer ur att betrakta världen utifrån vår egen ofullkomlighet.

Kroppar. Makt. Trots de underliggande kodorden värjer hon sig mot att associeras med gängse teologiska positioner. En brittisk forskare frågade en gång varför hon skriver om ting och inte om kroppar. Svaret är enkelt.

– Om jag som kvinna skriver om kropp då blir det kroppsteologi och då blir jag direkt inputtad i ett fack där jag inte vill vara.

Detsamma gäller termen politisk teologi, ett begrepp förknippat med en viss skola. ”Det är inte där jag är”, säger Petra Carlsson.

– Däremot är man som troende ofrånkomligt politisk. Gud är garanten för att ingen människa får sätta sig över andra, och som troende har man en plikt att motverka att det sker.

Diskussionen om politiken och kyrkan är konstig, tycker hon. Påståendet att tron är privat – vad innebär det, att tron bara får finnas inom hemmets väggar? Genom att ha den föreställningen har vi förlorat blicken för hur religionen är närvarande i politiken.

– Det går givetvis inte att säga saker som ”Jesus var marxist”, kyrkan rymde många nazister som argumenterade för sin hållning utifrån sin tro. Det är oförutsägbart hur kyrkan är politisk. Men att den är politisk är självklart.

Med sin fot i historien är kyrkan något annat än andra organisationer, menar Petra Carlsson. När man utgår från trons texter händer något med samhällssynen. Det är då inte möjligt för kyrkan att kidnappas på det sätt som många påstår att den gjort, säger hon.

– Boken om 68-kyrkan visar att vissa inflytelserika kretsar är starkt vänster, men att påstå att Svenska kyrkan som sådan är i händerna på en viss politisk ideologi …

Du menar att det förminskar kyrkans storhet?

– Exakt.

Vad är trons och teologins unika bidrag i vår kultur?

– Tron och kyrkan är viktigare än på länge. Budskapet om att varje människa möter tillvarons helighet på sitt eget unika sätt, är fortfarande radikalt. Kyrkan kan luta sig mot över 5 000 års bearbetning av det faktum att livet och sanningen alltid är större än man tror.