I hungern och rädslan är lösningen som närmast

Foto: Lars Rindeskog

Att landa i sin kristna tro är att ha tillgång till tröst, uppmuntran, gemenskap, ömhet och medkänsla.

Maria Hjortstorp skriver veckans Eftertanke.

Hur kan det som berättar om något fantastiskt, lustfyllt och åtråvärt framstå och beskrivas så tråkigt som i bibeltexterna för andra årgången denna fjortonde söndag i trefaldighet?

Karin Boye skaldar: ”Jag ville måla en träsked så att människorna anar Gud”. Jag skulle kunna säga att jag vill fylla en träsked med något så välsmakande att människorna anar vilken skatt och vilka rikedomar som ryms i de bibeltexter som läses nu på söndag i våra kyrkor.

Det händer inget med mig. Beror det på författaren eller läsaren, lyssnaren? Är det Skriftens fel, mitt fel eller kanske kyrkans fel det vill säga hur texterna har predikats? Är det över huvud taget någons fel när inget händer?

Den stora hemligheten i allt skapande är hur något får eget liv. Det som alla målare, alla hjälpare, alla berättare kämpar med. Kännetecknande för allt som lever är att det smakar, luktar, känns eller berör.

I sitt brev till församlingen i Filippi tycker jag att Paulus ton är tröttsamt undervisande. Han framkallar för mycket plikt och överdriven prestation. Att tvingas till enhet blir ingen bra känsla. Att uppmanas till alltför mycket osjälviskhet eller underkastelse skapar trots eller passiv aggressivitet hos många av oss. Det vet vi inte minst från sträng religiositet och klostervärlden.

Men Paulus hade väl å andra sidan sina skäl att skriva som han skrev. Översättarna och nya tider spelar också in i hur det skrivna framstår.

Att uppmanas till alltför mycket osjälviskhet eller underkastelse skapar trots eller passiv aggressivitet hos många av oss.

Och hur som helst så intresserar de flesta bibeltexter mig. I alla fall när jag intresserar mig för det som träffar mig. Vare sig det smeker eller sticker ut och skaver.

Det är därför jag tar fasta på min irritation när Paulus börjar undervisa om att hålla sig själv nere. Jag går ofelbart i baklås av hans överhurtiga uppfostringsstil.

Men när jag deltar i nattvardsutdelandet uppfylls jag däremot av det stora att här ryms vi alla trots att vi till vardags stångas med varandra. Det är som att enheten i samma kropp tar över. Här ryms vi alla och transformeras till att sluta knuffas. Vi nickar lite vänligt till varandra när vi lämnar nattvardsbordet.

I allt skapande är det kontrasterna som gör det. Kanske är det därför som Gud skapade döden. Natt och dag. Känslor som lust, välbehag, likaväl som sorg och smärta.

I närheten till död, separation och smärta har jag själv fått erfara rikedomen i tanken att vi alla hör ihop i Kristus. För mig är det en kärlek så stor att den övervinner min rädsla för döden. Att landa i sin kristna tro är att ha tillgång till tröst, uppmuntran, gemenskap, ömhet och medkänsla. Det är Paulus egna ord i hans brev till Filippi. Det mest fantastiska är väl att det gäller alla människor. Hög som låg, framgångsrik som föraktad, ung som gammal, sjuk som frisk …

Är inte detta vad vi människor längtar efter? Något att berätta om för dem som sitter inlåsta på häkten eller i fängelser. Något att förmedla till alla som lider av psykisk ohälsa. Och ändå är det så svårt att nå fram.

Det är lättare för en kamel att gå igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i himmelriket. Just det! Det är i bristen. I mörkret. I hungern. I sorgen. I rädslan som trösten, räddningen, lösningen är som närmast. För det är först då vi sträcker ut händerna och söker oss ut från oss själva.

Maria Hjortstorp
sjukhusdiakon

Fakta: 14:e efter Trefaldighet – Enheten i Kristus

Andra årgången:

Jesaja 11:10−13

Filipperbrevet 2:1−5

Lukasevangeliet 22:24−27

Psaltaren 95:1−7

Liturgisk färg: grön

Taggar:

Eftertanke Diakon

Senaste artiklar