Inför barnet i krubban upphör lärdom och teorier

”Det är som i sagan” utbrast barnen storögt vid åsynen av det fullstora stallet med krubba och allt. Lite nöjda var vi. Vi hade satsat stort inför årets julvandringar och byggt en julkrubba som tog upp halva församlingssalen.

Barnen fick lyssna till berättelsen i barnlokalen för att sedan bli medhjälpare till de vise männen i jakten på krubban. Genom öknar, slott, handikapptoan och körrummet gick färden – fram till krubban. Och där blev det andlöst på riktigt.

Storögda barn är ju succéns kännetecken nummer ett, men något skavde ändå. Vad? Jo, det var det där med ”sagan”, det blev bara en ”saga”. Josef och Marias vandring, barnet och änglarna, den onde kungen. En saga utan annan tid och rum än församlingssalen.

Jag kan inte klandra barnen. Vi berättar ju historien så – med sagorösten på och ärligt talat tycker jag den inbjuder till det också. Dessutom är det väl inte barnens fel att vi i vår kultur bara har två lyssnarlägen, fiction eller verklighet. Klart de hör en saga. Och kanske är det där skon klämmer, barnens kommentar träffar min egen fråga inför berättelsen. Alla teologer som tagit textkritiken på allvar har också prövat sin tro på de vise männens historicitet. Är det kanske bara en saga? Om nu sagor kan vara ”bara”.

Men låt oss anta att det inte är det. Låt oss ställa oss där med stjärntydarna under stjärnan. Vad tänkte de när de såg stallet? Knappast tänkte de att det var sagolikt. Det måste snarare känt ett stråk av realism inför åsynen av den heliga familjens boning. Denna aspekt av berättelsen är svår att återge så att den passar in i julstämningen. I valet mellan stjärn- och änglaglitter eller höstacksrealism väljer vi det förra.

Men nu lever ju faktiskt även vi i ett land där många bor i tillfälliga, väldigt enkla hem. Kanske har du besökt ett sådant hem? Betänk det, så avslöjar sig en av trettondagsberättelsens poänger, kontrasterna: mötet mellan samhällsklass, mellan kulturer, mellan himmelsk och jordisk verklighet. Allt fångas i en ögonblicksbild när stjärntydarna anländer. Lärda och förnäma kliver de in i en verklighet som är dem främmande. Där möts de av Jesusbarnet. Det är som att Galaterbrevets ord föregrips, nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna – alla är ni ett i Kristus.

Inför barnet i krubban upphör också lärdomen. Ty vår kunskap är begränsad, som det heter i en annan epistel, men när det fullkomliga kommer ska det begränsade förgå. Därför släpper stjärntydarna sina stjärnor, sina teorier och sin lärdom, och för en stund ser de hela universum i barnets blick.

Den verkliga insikten i livet beror inte på lärdom eller intelligens. Trettondagen berättar något om vad tro är. Epifania – uppenbarelse. Till och med vi samvetsgranna bibelvetare får släppa vår historiekritik en stund och hänföras av krubban. Tron är ett möte. Ett tidlöst möte med en blick som är världsalltets blick. En nyfödds blick.

Kanske är det därför många församlingar firar en internationell fest denna dag, med mat och musik från hela världen. I vår tills alldeles nyligen ganska etniskt specifika kyrka ljuder nu många språk och kristna från hela världen ansluter till verksamheter och gudstjänster. Tänk vilken rikedom för vår kyrka.

Stjärntydarna representerar den värld som ter sig långt bort men som vi genom tron är förenade med.

Det ni, det är ju … precis som i sagan!

Christofer Wilson
präst