Jag behövde hjälp att se den döda grävlingen som sörjbar

I somras på väg till affären vid sommarstället cyklade jag förbi en död grävling. På just den raksträckan löper cykelvägen längs med landsvägen och förmodligen hade någon dragit bort djurkroppen från bilvägen utan att tänka på att den då hamnade mitt i cykelbanan.

Jag fick svänga runt den så gott det gick och trampa vidare. Det jag inte anade just då var att grävlingen skulle förändra mitt sätt att se på kroppar. Bilden av grävlingens kropp skulle vara med mig i klimatkrisandet och följa mig in i fastetiden.

Klimatkrisen är lik fastetiden på så sätt att ingen av dem nöjer sig med status quo. Båda kräver att vi är öppna för radikal förändring. Dessutom riktar sig båda till mänskligheten som kollektiv trots att det ofta känns som om kraven mest låg på individnivån.

Kraven hörs inte sällan genom den där rösten som säger att jag inte duger, vare sig i tron eller i den gröna omställningen. Rösten som säger att jag inte lever upp till mina egna och andras förväntningar på hur jag borde tro, vad jag borde göra.

Men efter det där som hände sedan tänker jag inte så längre. Alltså efter det som hände med grävlingen. Jag tänker inte längre att klimatkrisen och faste­tiden lär oss att leva upp till förväntningar, i stället tänker jag att de lär oss att stå emot dem. Och att de lär oss att vi kan stå emot dem tillsammans. Egentligen har jag väl alltid vetat att det är just så men grävlingen hjälpte mig minnas. 

Mycket av det vi förväntas göra skiljer oss från varandra, från annat liv på jorden och från Gud. ”Mycket av det vi förväntas göra sker på bekostnad av annat liv på jorden”, som Josef Schyborger skriver. Det finns förväntningar på vad vi ska äga, vad vi ska tjäna, hur långt vi ska resa. Förväntningar som tär på annat liv på jorden och som tär på oss själva.

Det finns också förväntningar på vilka kroppar vi som kollektiv ska sörja och vilka kroppar vi ska dra bort från vägen, lämna vid sidan och cykla förbi. ­Filosofen Judith Butler beskriver det som att det i vårt samhälle finns vissa kroppar som är sörjbara medan andra inte uppfattas som något vi sörjer. 

När en sörjbar kropp mist livet slingrar sig begravningsföljet långt, ljus och blommor fyller platsen där kroppen berövades livet. Annat är det när en kropp som inte ses som sörjbar gett upp ­andan, då ser vi hellre bort eller ser inte alls. Det kan vara kroppar i krig, kroppar på flykt eller kroppar av ­andra arter. Döda kroppar som kan passera på ­nyheterna utan att sorgen berörs, samtidigt som andra kroppar får minnesprogram. 

När jag cyklade hem från affären såg jag den på långt håll. Jag hade varit borta ett bra tag, men grävlingen låg kvar. Jag gjorde mig redo att sakta in för att slingra mig förbi den igen. Men med några meter kvar ser jag värmeljusen, jag ser högen med blommor och brev. Jag ser det målade röda hjärtat och ”Tack!”, en teckning fastlagd med stenar för att inte blåsa i väg. 

Jag ställer cykeln åt sidan, sätter mig på huk vid grävlingens kropp. Jag förstår att några har sett det jag inte kunnat se. Kanske var det barn och en ­sommarledig förälder, fri från vardagsstressens förväntningar. Tillsammans har de lyckats stå emot det förväntade, lyckats bryta med det outtalade kontraktet enligt vilket grävlingars kroppar hör till dem vi inte sörjer. 

Men det slutade inte med deras handling, deras kraft att stå emot förväntningar hade banat väg för fler. Hade gjort att fler kunnat sörja. Det förstår jag för blomsterhögen har vuxit sig stor. Medan jag var i affären har en grävlings kropp förvandlats från ­något vi drar bort från vägen till något vi sörjer. Kroppen har blivit sörjbar. Jag plockar några prästkragar och lägger dem försiktigt överst i högen.

Petra Carlsson
Professor i systematisk teologi och präst