Judisk-kristen dialog är en fyrstegsraket

För att hedra Krister Stendahl, biskop i Stockholm 1984-1988, anordnar stiftet varje år en Krister Stendahl memorial lecture.

Fakta: Krister Stendahl

Föddes i Stockholm 1921

Pionjär inom bibelvetenskap och religionsteologi

Professor vid Harvard divinity school 1954–84

Biskop i Stockholms stift 1984–88

Bodde i USA därefter där han avled 2008. 

2025 var det jag som fick äran att hålla denna föreläsning. Det kan nog sägas vara passande att det just detta år var en svensk som var inbjuden att föreläsa för första gången.

I fjol firade vi 250 år av judiskt liv i Sverige – allt sedan Aaron Isaac steg i land i Ystads hamn 1774 och året därpå fick konungsligt tillstånd att bosätta sig i Sverige utan att konvertera till kristendomen. 1775 tilläts judar leva ett judiskt liv i Sverige därför att kung och fosterland ansåg att detta var en betydande tillgång för kultur och näringsliv.

Detta beslut och denna insikt firades på olika sätt under 2025. Jag vill gärna se min föreläsning som en del av detta firande.

En annan händelse under 2025 var sextioårsfirandet av Nostra aetate (”I vår tid”), Andra Vatikankonciliets dokument om interreligiösa relationer. Detta epokgörande dokument – med dess pregnanta och nogsamt formulerade meningar – ville katolska kyrkan uppmärksamma och fira med en vetenskaplig konferens och påvlig audiens. Såvitt jag vet var jag inbjuden som enda svensk.

Fakta: Jesper Svartvik

Präst, forskare, författare och stiftsteolog i Karlstads stift. Hans senaste böcker är Vägen som är mödan värd: en handbok om judisk-kristna relationer (Proprius, 2024) och Jewish foundations of the New testament: addressing the roots of antisemitism (Paulist press, 2025).

2018 kom hans och Paula Fredriksens antologi om Krister Stendahl: Krister among the jews and gentiles: essays in appreciation of the life and work of Krister Stendahl (Paulist press).

I min föreläsning kombinerade jag dessa två händelser – 250-årsfirandet av judisk närvaro i Sverige och 60-årsfirandet av Nostra aetate – genom att bland annat tala om religionsdialogens utveckling under de senaste decennierna.

Philip Cunningham, professor vid Saint Joseph’s university och tidigare ordförande för International council of christians and jews, liknade nyligen i en föreläsning dialogen vid en rymdraket med flera steg.

Det slog mig att fyra steg i denna raket kan beskrivas med fyra nyckelord.

Påven Johannes Paulus II vitaliserade dialogen genom att uppmärksamma förbundets betydelse (på engelska covenant). I ett tal hållet 1980 i Mainz använde han formuleringen ”det aldrig upphävda förbundet” – och denna insikt kan sägas utgöra ett första steg i dialograketen.

I Svenska kyrkans dialogdokument Guds vägar, antaget 2001 av kyrkomötet, finns en liknande formulering: ”Guds förbund med det judiska folket äger fortsatt giltighet.” Om vi verkligen menar att förbundet med Israels folk aldrig har upphävts borde det få långtgående konsekvenser för kristen tro och förkunnelse.

Ett andra steg i dialograketen aktiverades under Benedikts tid som påve. Han ville uppmärksamma kontinuiteten (på engelska continuity): Vi behöver förstå och uppskatta varandras kunskap och insikter som har förvärvats under två tusen år. Eller med hans egna ord: ”Efter århundraden av antagonism ser vi det nu som vår uppgift att dessa två sätt att läsa Skriften – det kristna och det judiska – måste föra dialog med varandra, för att vi rätt ska kunna förstå Guds vilja och ord.”

Därpå följer ett tredje steg i dialogen. Den argentinske rabbinen och professorn Abraham Skorka var en av Franciskus allra bästa vänner. Under tiden i Argentina anordnade de tillsammans föreläsningar och författade texter. Därför kan det tredje nyckelordet för dialogen vara vänskap (på engelska companion).

Efter insikten att förbundet består och efter arbetet med att söka dialogens rötter i tro och tradition kommer detta stadium: Vi behöver mötas ansikte mot ansikte (på hebreiska panim el panim) för att bättre lyssna till och lära av varandra.

Leo XIV har inte varit påve länge nog för att vi ska kunna identifiera ett fjärde nyckelord, men baserat på det tal som han höll vid audiensen föreslog jag i min Stendahl-föreläsning ordet odling (på engelska cultivating).

Påven talade om att Nostra aetate var som ett litet frö som såddes för sextio år sedan och som varsamt har vårdats för att med tiden växa sig större och starkare, och nu kan liknas vid ett träd som skänker skugga åt dem som befinner sig i dess närhet.

Efter audiensens slut fick alla närvarande en present: en påse med frön som vi uppmanades så för att minnas hur dialogen en gång började. Den interreligiösa dialogen är som en växt väl värd att vårda, också ”i vår tid”.

2026 har det gått 25 år sedan Guds vägar antogs. Det finns nu i nytryck, med ett nytt förord av ärkebiskopen, i vilket han skriver: ”Det förtjänar att läsas och samtalas om i Svenska kyrkans församlingar, i studiecirklar och på utbildningsinstitut.” Kanske behöver vi i Svenska kyrkan fokusera på dialogens fyra stadier:

· Förbund: Tar vi på allvar insikten och övertygelsen att Guds förbund med det judiska folket består?

· Kontinuitet: Söker och finner vi i skrift och tradition den djupa samhörigheten mellan judar och kristna?

· Vänskap: Umgås vi med och lyssnar vi till personer som identifierar sig med andra trostraditioner?

· Odling: Inser vi vilken skör planta dialogen ännu är?

Ja, frågan är om vi inser att dialogen är som en växt väl värd att vårda. Svaret är tyvärr ofta nej. Alltför ofta i förkunnelse och betraktelser tecknas Jesu samtid – andra templets judendom – som ett problem som Jesus kom för att lösa. 

Gamla testamentet anses ge uttryck för en icke-kristen etik och rymma en mängd felaktiga gudsbilder; sabbaten beskrivs inte som ett glädjefyllt förbundstecken utan som en börda; ordet ”lag” används på ett sätt som gör judisk Torah-fromhet obegriplig och kanske till och med framställer den som motsatsen till kristen tro.

Det går dessvärre att med lätthet ge många fler samtida exempel. Är det under 2026 – när det har gått 25 år sedan dokumentet Guds vägar antogs och när judar har bott och verkat i Sverige i 250 år – som vi äntligen börjar göra upp med denna djupt problematiska teologi? Är det nu dags att införa en KJ-certifiering av församlingarna (där KJ är en förkortning för kyrka-judendom)?

Inte bara dialogen beskrivs som en växt. Hela den kristna tron kan liknas vid ett träd som förväntas bära frukt. Om två år läses i nyårsdagens gudstjänster liknelsen om fikonträdet (Luk 13:6–9), i vilken vingårdens ägare säger till trädgårdsmästaren: ”I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?” 

Trädgårdsmästaren svarar: ”Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.”

Detta är ord som förpliktigar: Må 2026 bli ett år då vi gör allt vi kan för att trädet ska bära frukt, frukt som består.