Krönika av ärkebiskop Martin Modéus.
Det är hög energi i musiken i det nybyggda kapellet. Tonårsflickorna bär fram sången. Den bekanta liturgin ljuder genom den sommarvarma gårdens palmer och bortom murarna ut över Guatemala city. Flickorna sjunger om hopp i en skör politisk tid. De är en del av möjligheterna att lyfta ett land ur negativa strukturer.
De som sjunger är själva resultatet av den lågintensiva, men kontinuerligt och uthålligt drivande energin, från år av arbete med att förändra unga kvinnors situation. Det är en gammal sanning i utvecklingsarbete att nyckeln till att få en bestående förändring i ett samhälle är kvinnors möjlighet att bestämma över sina liv och sina kroppar.
Just dessa unga flickor i kapellet i Casa Milagro rotas i sina mor- och farmödrars önskan om bättre möjligheter för sina barnbarn. Deras önskan har blivit omsatt i handling av en kyrka som, utifrån luthersk tradition, ser som sitt uppdrag att tjäna människornas behov.
Flickorna har nyligen påbörjat ett skolår som den lutherska augustinska kyrkan i Guatemala (ILAG) erbjuder. Efter bara några få år av bristfällig skolgång får de nu möjlighet till fördjupning i praktiska färdigheter, som administration eller att baka bröd för att försörja sig och sina familjer.
Vissa går i grundskolan och andra är på väg att ta en fil. kand. Karen Castillo, som är den präst som startat skolan, berättar att flera flickor efteråt fått arbete som sjuksköterskor och lärare.
Efter mässan äter vi lunch tillsammans. Först är det blyga ögon som knappt möter min blick. Sedan kommer berättelserna; tio månader om året tillbringar de skilda från sina familjer. De lever tätt sammansvetsade. På kort tid kommer de att lyftas i självrespekt och resning, och de kommer hem med färdigheter av betydelse för hela byn. Många kommer själva att bära en längtan vidare efter att ha smakat på möjligheter som deras mor- och farmödrar bara kunnat ana.
Jag är på plats i Guatemala i en hoppfull tid med ny regering, där urfolken kraftsamlat för demokrati. Nu finns möjlighet att se resultat. Det är tydligt att det civila samhället stärkts sedan fredsavtalen 1996, trots många motgångar och utmaningar när många av besluten i avtalen inte genomförts. Det handlar om sociala trygghetssystem, hälsa och utbildning och avtalens skrivningar om jordreformer.
Det internationella biståndssamarbetet har haft en nyckelroll i demokratiseringsarbetet och här har Sverige haft och fortsätter att spela en viktig roll, berättar den svenske ambassadören när vi möts över en frukost. Den nye presidenten, Bernardo Arévalo valdes förra året, med massivt folkligt stöd, inte minst bland urfolken. Hoppet verkar nu ha vaknat. Kanske kan Guatemala nu bli en förebild för Centralamerika och bidra till stabiliteten för hela regionen.
Sverige har i årtionden satsat på stöd till civilsamhället, till att stärka rättsstatens principer och bekämpa korruptionen. Act Svenska kyrkan har funnits på plats sedan 1980-talet och bidragit till förutsättningar för en mer demokratisk och människorättsbaserad samhällsutveckling.
Trots ljusningar finns stora utmaningar. Jag möter den katolska kardinalen Alvaro Ramazzini. Han är sedan länge en stark demokratiröst, och då särskilt för att skydda urfolkens rättigheter. Kardinalen kämpar mot orättvisor och har mottagit många dödshot. Han berättar: ”Många i vårt land vill inte se den demokratiska processen som något giltigt. Jag är särskilt oroad över att korruptionen finns överallt. Men som kyrka måste vi alltid hålla hoppet levande. Utan hopp är allt förlorat.”
I höst är det 150 år sedan Svenska kyrkan sände ut de första missionärerna att verka i världen, vilket var början på Svenska kyrkans missionsarbete. Idén var att ”dela tro och liv och stå på de utsattas sida runt om i världen”. Det är ett uppdrag som vi fortfarande förvaltar, numera via Act Svenska kyrkan.
Mitt i kriser, genom långsiktigt arbete, för förändring och engagemang av församlingsmedlemmar i hundratals församlingshem. Vi vet att arbetet berikat människor över hela världen, men engagemanget har också gett oss mycket tillbaka. Oavsett var i världen vi bor, är vi en del av den världsvida kyrkan. Vi delar gemenskap, ord, bön och handling.
Låt höstens 150-årsjubileum bli en påminnelse om ett fortsatt engagemang för våra medmänniskor även framåt.
Martin Modéus,
ärkebiskop
LÄGG TILL NY KOMMENTAR