Krönika: Varje ekumenisk generation bidrar men har sina utmaningar

Inom kort kommer Lutherska världsförbundets ­generalförsamling att äga rum i Krakow. Ibland sägs det att kristenheten befinner sig i en ekumenisk vinter, att engagemang och utveckling, sedan något decennium, liksom frusit fast.

Jag värjer mig mot den föreställningen, och har faktiskt svårt att se den. Däremot är ekumenik en levande och dynamisk företeelse som förändras med sin tid, på gott och ont.

Kanske kan man tänka på 1900-­talsekumeniken i termer av fem generationer. Då ser vi hur den utvecklas och rör sig framåt. Detta är förstås inte fem separata faser och inte heller historiskt ­avgränsade storheter. Ändå är de fem generationerna urskiljningsbara rörelser i den kristna kyrkans liv de ­senaste 100 åren.

Varje generation har haft sina utmaningar, men varje generation har också lämnat något väsentligt till den ekumeniska rörelsen.

Den första generationen handlar om den tid då den ekumeniska rörelsen tog fart. Ekumenik började naturligtvis inte på 1900-talet, ändå hände något väsentligt under början av det seklet. För Nathan Söderblom stod fredsfrågan i centrum. Tanken var att samla den kristna världens ledare för att undvika ett nytt världskrig. Det var en kamp som delvis utkämpades i motvind. Inte alla hörsammade ­Söderbloms inbjudan och många var rädda för sammanblandning av teologin, kanske till och med av religioner. Tyvärr misslyckades fredsarbetet och vi såg historiens värsta och mest dödliga krig.

Men världen fick upp ögonen för kyrkornas roll i fredsarbetet, och ärkebiskopen fick Nobels fredspris. För oss i dag är detta perspektiv fortsatt viktigt: ekumenik är inte något inåtriktat, utan något vi gör för fredens och världens skull.

Kyrkan är för världens skull – och ekumeniken var ”från början” nog inte ens i första hand för att de kristna skulle hitta varandra utan för att vi skulle verka för freden.

Den andra generationens ekumenik hade mycket med strukturer att göra. Stora organisationer och samverkansorgan etableras under ­efterkrigstiden. Lutherska världsförbundet bildas i Lund 1947, ­Kyrkornas världsråd 1948 och Europeiska kyrkokonferensen (CEC) 1959.

Detta sker parallellt med framväxten av de stora fredsorganisationerna såsom Förenta nationerna och EU:s föregångare, Kol- och stålunionen. Kyrkan är alltså en del av en större rörelse där världen går in i omfattande organiserade samarbeten.

En poäng med de stora internationella sekulära organisationernas var att man skulle trassla in sina liv och ekonomier i varandra så mycket att ett krig mot andra i praktiken skulle vara att föra krig mot sig själv.

Den andra generationen påminner oss om att förändring inte kan byggas på stora möten och ­starka känslor endast. Den kräver en robust organisation för att visa sig uthållig. Den förutsätter förhandling och teologiskt grundarbete.

Den tredje generationen är en levd ekumenik, men ”på prov”. Här är Taizé ett tydligt exempel. Ekumenik är inte bara höga religiösa företrädare som möts till förhandlingar och konvent. Det är också ett sätt att leva i vardagen. Människor kommer samman i bön och delande av mänsklig erfarenhet. Man övar sig i att leva tillsammans – och det fungerar.

När jag i våras var i Taizé tillsammans med Svenska kyrkans biskopar påmindes jag om hur mycket Taizé och därmed denna sorts ­ekumenik betytt för kristenheten i Sverige och i världen. Det ständigt pågående vittnesbördet av ekumenik i praktiken är en gåva som varje generation kristen behöver göra till sin.

Den fjärde generationen är en generation som njuter av ekumeniken. Denna generation är på många sätt frukten av den levda ekumeniken i Taizé och på andra platser. Det är de som vuxit upp med ekumeniken som självklar. Engagemanget är naturligt och oproblematiskt, även om ekumeniken inte i alla avseenden är genomförd.

Den fjärde generationen bär med sig en uppmuntran om att vi har kommit en bra bit på väg, att tidigare generationers arbete lagt en grund utifrån vilken vi får fortsätta.

Den femte generationen är den ”obrydda” generationen. Ekumeniken har blivit så självklar att den inte syns. Detta ser vi bland många unga nu.

Taizébröderna berättade för mig att de träffar många som inte ens vet vilket samfund som de tillhör. Den okunskapen ska inte romantiseras. Det finns goda skäl att lära sig om sin tradition och sina rötter. Ändå förmedlar den femte generationen insikten att svåra och oöverstigliga stridspunkter inte måste gå i arv. En del frågor som kunde splittra både familjer och hela samfund kan framstå som ointressanta eller till och med obegripliga i dag.

De fem generationerna visar på en vital rörelse som förändras med tiden. Varje generation har sina utmaningar och sina gåvor. Det finns mycket att glädjas över. Samtidigt är vi varken nöjda eller färdiga. Det finns mer.

I bön och arbete strävar vi efter en fördjupad ­gemenskap och ökad enhet. Vi har inte lämnat de gamla perspektiven bakom oss, utan de fem generationernas insikter samverkar med varandra, och vi behöver hela tiden ta del av alla generationernas insikter.

Denna enhet handlar inte om enhetlighet. Tvärtom är olikhet och skillnad ett kännetecken för en kropp och därmed också för den Kristi kropp som är den världsvida kyrkan.

Och det yttersta målet är inte kyrkan i sig själv. Som Jesus ber i avskedstalet i Johannesevangeliet 17:21: ”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig”.

Martin Modéus, 
ärkebiskop