Må Gud förbarma sig över alla som dömts till skam

Foto: Mikael M Johansson

"I tomheten efter Gud blir vi människor lätt skoningslösa mot varandra." Bo Brander skriver veckans Eftertanke.

Det kan vara mysigt när höstmörkret sänker sig. Men det är mycket bekymmersamt när det andliga mörkret kryper på.

Det är konstigt att många tror att man får ett friare och bättre liv utan Gud, men ingen mänsklig erfarenhet i historien visar det. Tvärtom. Vi ser med förskräckelse på de ateistiska ”lyckorikena” österut som fick bygga murar omkring sig för att inte människor skulle tömma dem.

I vårt land råder i offentligheten gudsfrånvändhet. Utan Gud blir människan det största. Det är världssamfundet som måste ordna klimatet och freden, födan och de mellanmänskliga förhållandena.

Hoten ter sig som en global bläckfiskliknande varelse. När folken på jorden börjar få grepp om en av de slemmiga och hala armarna smashar en annan in i den mänskliga familjens mitt. Splash!

I tomheten efter Gud blir vi människor lätt skoningslösa mot varandra. Det är kännetecknande att försommaren kom med en bok som hade titeln Utan nåd. Det är värt att begrunda hur en person som för länge sedan avtjänat sitt straff i det tilltagande mörkret stönar: ”Hur länge måste man straffas?”

Vi har detta år blivit dömda till flygskam och klädskam. Jordens och djurens brukare döms till bondeskam. Och ändå är det de som ger oss mat på borden …

Nu är det snart tacksägelsedagen men obarmhärtigheten och skammen föder ingen tacksamhet. Den skapar ingen lovsång.

Men om vi med ett försiktigt hopp vågar börjar tänka att vi inte är utelämnade åt oss själva, att det finns någon som är större än människan, vad hittar vi då? Vi hittar Gud.

Tänk om vi kunde göra en djup utandning av lättnad: Vi är inte utlämnade åt oss själva.

För Gud finns. Med den vetskapen lever förvånansvärt många i vårt land. Och trons folk i Sverige är förenade med häpnadsväckande stora skaror systrar och bröder runt jorden som låter bönerna stiga till den Gud som har makten i sina goda händer.

Kanske skulle vi göra som Mose för 3 200 år sedan. Han uttrycker en längtan efter att få se Gud. Gud svarar med att ställa honom i en klyfta i berget och hålla sin hand över honom. En ömsint omsorg, så att inte heligheten skulle förinta Mose.

Då talade Gud om sig själv och sa: ”Herren, Herren är en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek och barmhärtighet.” Vilken underbar presentation av det gudomliga! Och Bibeln är fylld av liknande utsagor. I Klagovisorna står det: ”Herrens nåd tar inte slut, hans barmhärtighet upphör aldrig. Varje morgon är den ny.”

Tänk om sådana ord från Gud kunde få sjunka in i våra skamfyllda och blytunga liv. Tänk om vi kunde göra en djup utandning av lättnad: Vi är inte utlämnade åt oss själva.

Det finns en som vi kan ropa till om nåd om barmhärtighet. Där kan en befriande tacksamhet börja gro och anlaget till lovsång börja spira.

När tacksägelsedagen närmar sig tänker jag på de klokaste mänskorna denna helg. De som kommer med kassar och hinkar fyllda med säd, rotfrukter, grönsaker och blommor och pryder koren i kyrkorna.

Gud gav odlingsvänligt väder. Han lät säden som såddes och potatisen som sattes välsignas, så att den växte till mognad och skörd. Nu bärs frukterna in i kyrkorna som ett tack för nåden och barmhärtigheten.

Till tacksamheten över årets välsignelser kan det goda hoppets bön läggas: Måtte det inte vara försent för klimatet. Gud förbarma dig, för din nåd är var morgon ny.

Bo Brander
präst

Fakta: Tacksägelsedagen – Lovsång

Andra årgången: Jeremia 31:3−6
Uppenbarelseboken 4:8−11,
Matteusevangeliet 15:29−31
Psaltaren 65:9−14.

Liturgisk färg: vit

Taggar:

Eftertanke

Senaste artiklar