Mänsklighetens första bön till Jesus kom från Maria

Från jordens alla kontinenter stiger böner mot Gud i himmelen. Som rökelsemoln, står det i Psaltaren. Från många delar av vår jord bolmar bönen väldigt, men även från vårt försagda land stiger en och annan rökelseslinga.

Bön är en av människans mest självklara aktiviteter, så till den grad att människan ibland har kallats homo orantes, den bedjande människan. Visserligen brukar antalet bedjare i vårt eget land anges till långt mindre än hälften av befolkningen, men det är när vi ska svara på någon enkätfråga. Skulle frågan ställas när vi är riktigt riktigt rädda, skulle siffran öka dramatiskt. Till upp mot hundra procent.

Men även om bönen är självklar i människofamiljen, är det svårt att få till det på riktigt. Det är vägledande att Jesu lärjungar, som ändå levde i en fromhet impregnerad av bön, bad Jesus om hjälp att lära dem be.

Förutom Jesus finns det många som kan lära oss. En är hans egen mor Maria. Hon var den som riktade mänsklighetens första bön till Jesus, och på så sätt inledde allt bedjande till honom. Hon gjorde det vid bröllopet i Kana, när hon sa: ”De har inget vin.” Vi förbiser lätt att det verkligen är en bön. Den är så vardagligt enkel.

I min barnsliga fantasi funderar jag på hur det skulle låta om Maria var hemma i vår svenskkyrkliga bönekultur. Kanske så här: O Herre Jesus, du ser hur de icke har något vin. Nu ber vi dig att du måtte ge dem vin på det att… Eller om Maria var hemma i en starkt karismatisk tradition: Käre Jesus jag bara tackar dig för att du är här just nu, käre Jesus käre Jesus, jag priiisar dig käre Jesus käre Jesus…

Bönen blev en kamp lika svår och smärtsam som en förlossning. Ingenting hände.

Bön kan vara så enkelt; att bara lägga ett behov, en sorg, en längtan, med hur få ord som helst, men med fullständigt förtroende i Jesu händer.

Men bön kan också vara kamp på liv och död. I Jakobs brevs femte kapitel påminns läsaren om Elia som bad och det regnade inte på flera år. Sedan bad han och det började regna. ”Den rättfärdiges bön har kraft och ger därför stor verkan” står det. Jakobsbrevet 5:16. Det verkar så lätt. I Första Kungaboken 19 kan vi läsa hur det egentligen gick till när Elia bad Gud avsluta torkan och låta regnet falla.

Han gick upp på berget Karmel, satte sig ned med huvudet mellan benen och bad. Det var kanske inte världens vackraste liturgiska position, men den var samma som kvinnor vid Elias tid intog när de skulle föda. Bönen blev en kamp lika svår och smärtsam som en förlossning. Ingenting hände. Himlen var snustorr.

Gång efter gång gick Elia upp och bad på samma sätt. Jag undrar hur många gånger jag skulle följt med. En gång? Sannolikt. Två gånger? Tveksamt. Tre gånger? Sannolikt inte.

När Elia gått upp för sjunde gången och genomfört sin förlossningsbön såg hans tjänare en liten molntott vid den dammiga horisonten. Då sa Elia: Nu måste vi skynda oss, nu kommer snart ösregnet.

”Herre, lär oss att be”, sa Jesu lärjungar. Jesus gav dem inga tips, han gav dem och hela mänskligheten en bön. Vår Fader, eller Fader vår. Om den bönen sa Augustinus (354–430) att den innehåller allt som en människa över huvud taget kan be om. Man får gärna be med andra ord och hur länge som helst, men allt vi kan be om ryms redan i den bön Jesus lärde oss. Skulle vi vilja be om något som inte ryms i den bönen ska vi låta bli, för då är det inte något bra, skriver Augustinus.

Och jag tänker att i de rökelseskyar som stiger ur folkhavet på jorden, har den bön Jesus lärde oss den mest välsignande doften.

Bo Brander
präst