Mötet med världen formade kyrkan

”Nu är så mycket av det som så många människor har vigt sitt liv åt bortglömt", bortglömt”, säger Strängnäs tidigare biskop Jonas Jonson. Han vill visa hur djupt påverkad Svenska kykan är av sin missionerande historia. Foto: Mikael M Johansson

Svenska kyrkans mission är en unik men till stora delar bortglömd berättelse om Svenska kyrkans möte med världen.

Med boken Missionärerna vill biskop emeritus Jonas Jonson rädda minnet av en svunnen epok som förvandlade både människor och kyrka.

– Nu är så mycket av det som så många människor har vigt sitt liv åt bortglömt. Ingen talar längre om Svenska kyrkans mission, och de flesta kommer knappt ihåg vad det var.

– Jag ville rädda några minnen åt eftervärlden, men också reflektera över Svenska kyrkans missions roll i den internationella missionsrörelsen, som varit så stor och viktig.

Startåret för Svenska kyrkans mission var 1874. Jonas Jonson nämner tre huvudsakliga faktorer till varför det skedde just då:

Den första var den inomkyrkliga väckelsen. Både Missionsförbundet och EFS inledde sin utlandsmission på 1860-talet. Och trycket inifrån, från den evangeliska väckelsen, växte: statskyrkan måste också ta sitt missionsansvar.

– Missionen var ett utflöde av folkväckelsen, av det nytända engagemanget. Evangeliet om frälsning genom Jesus Kristus skulle delas med alla människor, överallt.

Den andra faktorn var kommunikationerna.

– Plötsligt gick det att ta ångfartyg och så småningom också resa med tåg över långa sträckor. Suezkanalen kapade restiden väsentligt till Asien och östra Afrika med flera veckor.

De undervisade, höll bibelstudier, predikade och ledde gudstjänster. De gjorde i praktiken sådant som var omöjligt för kvinnor i Sverige.

Europas politiska och ekonomiska inflytande växte under 1800-talet. Indien styrdes från London. Kina låg öppet för handel och mission. Afrikas inland styckades upp mellan de europeiska kolonialmakterna under Berlinkonferensen 1884–1885.

– Missionerna drog nytta av deras administration, men de var samtidigt ofta kolonialismens skarpaste kritiker.

Den tredje faktorn var industrialiseringen, urbaniseringen och emigrationen.

– Det låg i tiden att bryta upp. Missionsrörelsen kan ses som en del i detta. Den hade sina rötter i 1700-talets pietism, men växte sig stark under senare delen av 1800-talet för att kulminera vid tiden för första världskriget.

Svenska kyrkans mission startade med kyrkomötesbeslut och kungligt medgivande. Missionen skulle inte vara en frivilligorganisation utan en integrerad del av den lagreglerade kyrkostrukturen.

– Svenska kyrkans mission fick en nästan unik organisation.

Bokens undertitel är En biografisk berättelse om Svenska kyrkans mission 1874–1974.

– Det är inget riktigt bra grepp att lägga så stor vikt vid missionärerna. Men de är verkligen värda att bli ihågkomna och deras insatser gör boken intressant för svenska läsare. Därför ställde jag dem i centrum.

Fotografier som berättar om Svenska kyrkans internationella mission. Foto: Mikael M Johansson

Berättelsen om Svenska kyrkans mission är också till stora delar kvinnornas berättelser. Hela två tredjedelar av alla som reste var kvinnor. En del som prästfruar, men de flesta var ogifta.

– De som skriver om kvinnors plats i Svenska kyrkan refererar ofta till att Svenska kyrkan inrättade den första tjänsten för en kvinna [Margit Sahlin] på 1940-talet.

Rent nonsens, tycker Jonas Jonson.

– Långt dessförinnan, från 1880-talet och framåt, hade många fått tjänster i Svenska kyrkans mission – som ju var en integrerad del av Svenska kyrkan. De hade ofta mycket krävande uppgifter, med stort personligt ansvar, säger han.

– De undervisade, höll bibelstudier, predikade och ledde gudstjänster. De gjorde i praktiken sådant som var omöjligt för kvinnor i Sverige.

Missionen fick ett enormt genomslag i Sverige och väckte stort intresse och engagemang i församlingar i hela landet.

Syföreningarna växer fram som ett slags folkrörelse kring Svenska kyrkans mission, berättar Jonas Jonson. När verksamheten var på sin höjdpunkt så fanns det 5 500 syföreningar som samlade 125 000 medlemmar i hela landet.

– De stod för en fjärdedel av SKM:s budget. De studerade, brevväxlade med missionärer och läste Missionstidningen. De visste mer om Afrika och Asien än de flesta på den tiden.

Det tog omkring två år för Jonas Jonson att färdigställa boken. Foto: Mikael M Johansson

Svenska kyrkans mission var också en helt integrerad del av Svenska kyrkan.

– I varenda församling, från Karesuando till Skanör, måste prästerna predika om mission, be för mission, ta upp kollekt för mission.

Boken berättar också om hur Svenska kyrkan själv formas och förändras genom dessa ekumeniska, teologiska och mellanmänskliga möten.

Svenska kyrkans mission hamnar framför allt i korselden mellan tyska konservativa och konfessionella lutheraner och anglosaxiska, mer frikyrkligt lagda, rörelser.

– Den spänningen var mycket påtaglig i den internationella missionsrörelsen. Och de kyrkor som växte fram ur olika missionstraditioner blev sinsemellan olika.

Medan de lutherska nationalkyrkorna ville skapa folkkyrkor också i Afrika och Asien, var amerikanska och brittiska missionssällskap mer intresserade av att rädda enskilda själar.

– Svenska kyrkan satt på två stolar samtidigt, men Nathan Söderblom slog en brygga mellan de olika synsätten.

Hur missionen påverkade kyrkan i Sverige är till stora delar en oskriven historia, menar Jonas Jonson.

– Jag hör ju till dem som tror att Svenska kyrkans mission påverkade Svenska kyrkan i minst lika hög grad som ungkyrkorörelsen eller högkyrkligheten gjorde, just genom att den genomsyrade varenda församling.

De kristna samfunden i Sverige satte en stark prägel på Sida och det statliga biståndet när det växte fram under 1960-talet, menar han.

– Svenska kyrkans 100-åriga erfarenhet av mission spelade en betydelsefull roll när det statliga biståndet skulle utformas. Att en procent av BNP skulle gå till bistånd byggde på ett beslut av Kyrkornas världsråd i Uppsala 1968.

Marxism-leninismen var lika västerländsk som kristendomen någonsin varit, men det glömdes i debatten.

Men under 1960- och 70-talen blir också mission ett fult ord i vissa kretsar.

Vad hände?

– Under vänstervågen på 1970-talet började den kristna missionen ganska schablonartat anklagas för att pracka på människor en västerländsk religion och vara kulturimperialismens hantlangare. ”Mission” blev ett belastat ord, man kunde nästan inte använda det.

– De som var mest kritiska, var själva ofta själva ideologiexportörer. Marxism-leninismen var lika västerländsk som kristendomen någonsin varit, men det glömdes i debatten.

Samtidigt glödde de unga av engagemang för rättvisefrågor och det som då kallades tredje världen.

– Bland studenterna hade Svenska kyrkans mission ett väldigt positivt rykte och ansågs gå i bräschen för frihet, utveckling och rättvisa, säger Jonas Jonson som då, på 1960-talet, var studentsekreterare på SKM.

– Missionen blev en kanal för det här engagemanget, men också en måltavla för kritiken.

Det kan fortfarande vara svårt att tala om både positiva och negativa erfarenheter av utlandsmissionen, men det är just nyanser som krävs av historieskrivningen.

– Alla missionärer är barn av sin tid. Man kan inte förvänta sig att människor på 1800-talet skulle tänka som människor på 2000-talet, säger Jonas Jonson.

– Jag har gått igenom mycket material men har hittat utomordentligt få exempel på vad man kan kalla ren rasism; att människor på grund av sin etniska bakgrund skulle vara en sämre sortens människor.

Däremot betraktas de ofta som barn som behöver lyftas ur sin okunskap, och uppgiften var att ge dem chansen till utbildning och fostran.

– De missionärer som gav sig iväg under 1800-talet var ofta själva första generationens skolelever. Därför satsade de så oerhört i skolan, säger Jonas Jonson.

Alla globala strukturer präglas däremot av europeiska och amerikanska strukturer: handelsrelationer, sjöfart, flygvillkor.

Hade det varit bättre om människor ställts utanför allt det här – som en sorts ”ädla vildar” i Rousseaus mening?

Jonas Jonson ställer motfrågan till sig själv.

– Det är helt uteslutet. Människor har alltid interagerat, kulturer har alltid interagerat. Och då handlar det om ett givande och ett tagande. Och de här kyrkorna som jag talar om i andra världsdelar, de ser inte ut som Svenska kyrkan. De lever sitt eget liv.

Omvänt då? Vad skulle Svenska kyrkan varit utan den kontakten?

– Den skulle ha varit mycket fattigare, ha en fattigare liturgi och psalmbok, men framför allt vara ännu mer självupptagen och teologiskt inskränkt.

– Nästan allt som vi rör vid har vi fått av andra. Evangeliet fick vi genom missionen till Sverige. Liturgin, teologin, konsten och musiken kom till oss och anpassades till vår miljö. Detta ömsesidiga givande och tagande pågår fortfarande.

Kristenhetens tyngdpunkt har rört sig från norra till södra halvklotet, påpekar Jonas Jonson. Kyrkan i Tanzania är i dag större än Svenska kyrkan. Världens största protestantiska kyrka finns i Kina.

– Målet var att skapa självständiga kyrkor. Och när det var uppnått, så förändras också missionsorganisationen, säger han.

Numera heter Svenska kyrkans internationella arbete Act Svenska kyrkan. En ”naturlig utveckling”, enligt Jonas Jonson.

– Den mission jag skriver om hade sin tid. Jag är glad att Svenska kyrkan har gått vidare in ett globalt ekumeniskt samarbete. Det är att förvalta det från missionsrörelsen väl.

Men trots att vi i dag reser som aldrig förr tycker Jonas Jonson att Svenska kyrkan har slutit sig alltmer under de senaste årtiondena.

– I kyrkan talas det inte sällan om att göra en ”nystart”. Vad det än innebär förutsätter det att man vet något om det som varit. Historielöshet är som en slags demens. Om man förlorar minnet, förlorar man också mycket av sin identitet.

– Boken är ett försök att rädda minnet av något som varit väldigt viktigt i Svenska kyrkan och som gjort den till vad den är.

Fakta: Missionärerna

En biografisk berättelse om Svenska kyrkans mission 1874–1974

Jonas Jonson
Verbum

Foto: Mikael M Johansson

Senaste artiklar