Någon ser dig – och det är inte Gud jag talar om

När jag var liten stod det två saker sprayat på en stenvägg nära min lågstadieskola som väckte min uppmärksamhet. Det ena var: ”Jesus är fet”. Det var en märklig sak att skriva tänkte jag, eftersom jag dittills bara sett utmärglade benrangel hängandes ovanför altaret i kyrkor.

I efterhand kan jag förstås tänka på det som ett teologiskt uttalande om en Gud som är tung. Att Gud har tagit kropp och blivit en av oss, med tyngd och massa. Att även Gud vet hur det är att falla och försöka resa sig upp igen.

Men det var inget jag tänkte på då. Det som tog upp min tanke var de ord som stod bredvid, sprayat med stora vita bokstäver: ”Gud ser dig!” Jag var inte särskilt troende i någon stor utsträckning vid den tiden och jag var verkligen inte rädd för Gud, men orden talade ändå till mig.

I efterhand kan jag förstå att de talade till en djup känsla, eller snarare rädsla, för att det faktiskt fanns någon som kunde se allt jag gjorde. En känsla av att någon övervakade och bevakade mig. En rädsla för att jag skulle bli påkommen med något.

Det är egentligen en djupt existentiell rädsla som jag kände redan då, en rädsla som egentligen inte hänger ihop med något man har gjort utan snarare för något man är. Det är den oförklarliga rädslan att bli avslöjad trots att man inget gjort, rädslan av att innerst inne vara fel.

Rädslan som breder ut sig när vi, med psykoanalytikern Julia Kristevas ord, inser att vi är ”främlingar för oss själva”, att det finns något okänt i botten av vår varelse. Och det är detta okända vi räds, det är detta okända vi försöker undvika och dölja.

Bredvid orden skrivna på muren var också ett öga sprayat. Symbolen för Gud, den yttersta symbolen för den andres blick som ser mig och som känner till främlingen i mig själv. En blick som vi, likt Adam i Edens lustgård, kan gömma oss för. Eller likt Kain slå ner vår egen blick inför i ett försök att dölja främlingen i oss själva.

Det är just denna blick, den blick vi lever inför, som är under omvandling nu i vårt moderna och senkapitalistiska samhälle. För vem är det som ser oss i dag? Det är få som håller fast vid tanken på att Gud står för övervakningen. I dag är det ingen som sprayar ”Gud ser dig!” på stenväggar längre.

I stället för en transcendent instans som ser allt, lever vi inför den stora massans oräkneliga blickar. Med den nya tekniken och de sociala medierna kan vi styra över vår yta in i minsta detalj inför en publik utan slut.

Men även om auktoriteten är borttagen så finns rädslan kvar. Gud som domare är avskaffad, men rädslan för själva domen är kvar. En rädsla som kanske tydligast visar sig i vårt behov att vara ”rätt”, ett behov förknippat med just den yta vi lägger fram för den andres blick.

Om vi passar in behöver vi inte granskas djupare. Om vi kan följa inredningstrender och dieter, om vi kan träna rätt och leva rätt så löper vi mindre risk att kastas ut ur gemenskapen för att vi är fel.

Kanske kan man säga att det var just en sådan tanke som Martin Luther vände sig emot i sin teologi. Det Luther ju fann, i sin kritik mot den tidens gärningslära, var en rättfärdiggörelse genom tro, vilket kortfattat handlar om att det inget finns människan kan göra annat än att tro för att vara ”rätt” för vi är redan rätt genom Guds överflödande nåd.

Kanske hade det varit bättre att göra som Luther ville, att avskaffa gärningsläran och behålla Gud i stället för tvärtom. Kanske hade det varit bättre att avskaffa den dömande och granskande blicken, den funktion som Gud har fått stå för genom tiderna.

Men frågan är om det går? En sak vi kan lära oss från myter och religion är att när gamla gudar ifrågasätts leder det fort till nya gudar, till avgudadyrkan och idolatri. Som i Bibelns berättelse om guldkalven. När folket har letts ut ur Egypten av Mose, efter att de sett plågorna drabba Egypten, sett havet dela sig och vatten bryta ut ur klippan så ser de Mose gå upp till berget för att prata med Gud.

Under den korta tid som han är borta hinner folket bli oroligt och går till Moses bror Aron och insisterar på att han ska ”Ge oss en gud som kan gå före oss!” Och på ett ögonblick har de smält ner allt sitt guld, gjutit en guldkalv och konstaterat att: ”Detta är vår Gud nu”.

Det går fort och det är omedvetet. Kollektivets behov av någon som leder. Individens behov av att leva inför någons blick.

Kan vi leva utan den där blicken? Kanske inte. Den franske psykoanalytikern Jacques Lacan menar att det är en konstituerande del av ett mänskligt samhälle. Blicken är en instans som reglerar våra interaktioner och förehavanden, något som sitter i normer, lagar och språket vi omger oss med.

I hans terminologi heter denna blick ”den store Andre” – stor i betydelsen av att det finns någon med makt som sätter regler och lagar för hur vi ska leva och uppföra oss.

Utan denna store Andre, utan blicken som ser oss och ger oss något att följa, tvingas individen ut i ett kaos där allt vilar på ens egna axlar.

Det är därför vi i dag är tillbaka i det som Luther vände sig emot, det som israeliterna misslyckades med. Vi är tillbaka i en kultur där vi tror att vi kan följa en enkel väg, en kultur där vi tror att vi kan göra något, eller i värsta fall köpa något, för att bli rätt. Men samtidigt en kultur där människan står ensam inför flera blickar.

I ett avsnitt av podcasten ”Lilla Drevet” diskuterar Liv Strömquist den sydkoreanske filosofen Byung-Chul Hans tankar om dagens prestationssamhälle. ”Förr i tiden levde vi i ett disciplinsamhälle, men det som är utmärkande för vårt senkapitalistiska samhälle i dag är att vi lever i ett prestationssamhälle”.

Han menar att det ledande verbet för individen förr i tiden var ”bör”: jag bör lyda en auktoritet, jag bör göra som prästen eller chefen eller myndigheten säger åt mig. Men i dagens samhälle är det styrande verbet ”kunna”: jag kan utföra mina arbetsuppgifter, jag kan träna varje dag, jag kan laga näringsrik middag varje kväll och göra mina egna frukostflingor.

Det enda som hindrar mig är jag själv. Arbetet tar aldrig slut eftersom jag aldrig blir perfekt. Inför prestationssamhällets blick kan jag aldrig vara rätt nog.

Och det som saknas, menar Byung-Chul Han, är det som religioner i alla tider alltid opererat med: skuld och förlåtelse. I disciplinsamhället, i det auktoritära system där vi blev tillsagda vad vi borde göra, fanns det möjlighet till syndernas förlåtelse. Där fanns ett utrymme för att kunna säga ”jag har misslyckats” och höra en röst som svarade med förlåtelsens ord. Där fanns en blick som också ser med kärlekens ögon på varje människa och förstår att livet inte alltid blir som man tänkt sig.

Men att vara misslyckad i prestationssamhället är outhärdligt, för vem ska förlåta mig för mina misstag? Jag själv? ”Kapitalismen är enbart skuldbeläggande”, menar Byung-Chul Han. Och jag förstår vad han menar. Det är inför mig själv som jag misslyckas och jag själv är den hårdaste domaren. Det egna samvetet, överjaget, målar upp en idealbild av mig själv som jag aldrig kommer kunna uppnå. Som jag aldrig kommer kunna få förlåtelse för att jag inte kan uppnå.

Vi behöver leva inför en blick, men en blick som inte sammanblandas med vårt eget jag. Vi behöver en blick för vilken vi kan visa främlingen i oss själva, en blick som kan förlåta oss våra misslyckanden och som erkänner att vi är mänskliga.

Och jag kan inte låta bli att undra hur det skulle se ut om vi, till exempel, levde inför skapelsens blick? Hur skulle det se ut om den store Andre var själva skapelsen? Vilka frågor skulle vara viktiga för oss då? Vilka livsprojekt skulle vi ta oss an? Vilka kläder skulle vara viktiga? Vart skulle vi navigera vårt liv? Kort sagt: hur skulle vi leva inför denna blick?

Kanske skulle blicken förändras, och vi med den. Kanske kan vi inse att svaret på frågan ”hur ska jag göra för att leva rätt” i första hand inte handlar om att göra något alls.

Kanske är en möjlig väg att helt enkelt låta bli. Att släppa tanken på en dömande blick, att släppa tanken på att höra ihop med en okänd gemenskap. Att helt enkelt börja med att öppna upp sig för en förundran och en tacksamhet för livet, en öppenhet för livet som ett mysterium.