När jag låter bli att döma blir det spegelblankt inom mig

”Döm inte, så skall ni inte bli dömda”. Den här veckan är det evangelisten Lukas som återger Jesu stora predikan, avsnittet om att inte döma.

Har du provat det någon gång? Att inte döma alltså, fastän du är i din fulla rätt att göra så. Tänk dig en situation när du känner hur domen lyser som ett rött skynke framför ditt sinne. Kanske påkallat av något du läst eller hört.

Nyheten om poliser som utövar övervåld, eller demonstranter som plundrar affärer, eller makthavare som ljuger om smittspridning, eller seniora grannar som inte verkar bry sig om restriktioner, eller socialtjänstemän som misslyckas med att bedöma ett barns skyddsbehov. Mänsklig grymhet, arrogans och tillkortakommanden. Tänk om du skulle överlåta domen över allt detta till nån annan?

Vad skulle det göra med dig?

Observera att frågan inte är retorisk. Jag menar på allvar: tänk dig en faktisk situation: hur skulle det vara att inte döma? Att till Gud överlåta domen över det du uppfattar som ondska och omoral.

Vi har säkert olika mått av ”domare” i oss. Själv har jag mycket. Jag kan inte ta mig igenom en morgontidning utan att mitt inre förvandlas till en domstol utan försvarsadvokat. Min dom över denna världen är hård.

Så att inte döma, ja det är en sällsam upplevelse. Om jag släpper in Jesu ord i domens ställe, då händer något märkligt: Jag känner hur det blir tomt inom mig. Vreden som nyss bubblade blir till en spegelblank yta.

Den känsla som hör ihop med domen är vrede. Aggressivitet är säkert bra för något, men hur många bra beslut har du fattat när du är arg?

Nej, det är inget recept på ett ordnat samhälle. Den mänskliga samvaron kräver ordning och ordning kräver domare. Men det är en nyttig övning. Jesus talar om vår inre människa. Om det som pågår inom oss, som förtär och förleder.

Jag tror att hans ord varit extra aktuella denna vår. För har inte domen slitit i oss? Verkar det inte som att pandemin har fått oss att peka finger? Utse dem som är sämre? Mer stress än så behövdes inte för att släppa in frestaren i våra hjärtan.

Och kanske invänder du nu att det finns nog allt fog att döma här, att din vrede är befogad och att sanningen så småningom kommer att uppenbaras och de ska det allt visa sig att just du hade rätt. Men … det Jesus talar om är väl inte att ha rätt? Att ha rätt är lätt. Att inte döma är svårt.

Det finns ett märkligt möte som äger rum precis efter Jesus har avslutat sin predikan i Lukasevangeliet. Jesus går in i Kafarnaum och blir där kontaktad av en officer, en romersk sådan. Officerens tjänare är sjuk och han tror att Jesus är pojkens enda chans.

De möts aldrig. Budbäraren frambär en lång sirlig ursäkt och ett förbehållslöst erkännande av Jesus som herre över liv och död.

Ska Jesus hjälpa honom? Vad har denne ockupant för rätt att påkalla mästarens ingripande. Vi pratar om företrädaren för en armé som ställt till obegripligt lidande. Borde inte Israels barn vara Jesu fokus, om han nu är Davis son.

Ja, ni vet vad Mästaren sa förvånat – ”inte ens bland israeliter har jag funnit en så stark tro”.

Den där förvåningen reflekterar den predikan han nyss hållit. Tänk att någon som är bättre än vi tillhör andra sidan.

Christofer Wilson
kyrkoherde i Hägerstens församling