Nya barnbibeln lider en skriande brist på kvinnor

De tolv apostlarna, skildrade av illustratören Marcus-Gunnar Pettersson.

Jag var entusiastisk inför läsandet, såg fram emot en mångfaldens barnbibel. Därför blev besvikelsen stor när jag såg att mångfald inte betydde människor av olika färg och funktion utan män av olika färg och funktion.

Judith Fagrell recenserar Barnens bästa bibel.

Jag är som många andra i min generation uppvuxen med Anne de Vries Barnens bibel. Jag kan fortfarande frammana några av illustrationerna: Egyptens tio plågor, Daniel i lejongropen och Jesu korsfästelse. Den senare så övertydlig att jag som fem–sexåring trodde att det var så berättelsen slutade: i död och förintelse.

När jag skulle läsa för mina egna barn var barnbiblarna bjärta i färgvalen, figurerna glada – till och med ormen ser snäll ut. Bildsättningen för tankarna till den sämre delen av barnprogramstablån på Netflix.

Sören Dalevi har disputerat på barnbiblar. Han konstaterar att med tanke på hur spridda barnbiblar är, är det anmärkningsvärt att så lite forskning finns på teologin och att texten inte undergår någon exegetisk granskning. För många barn är ju dessa texter och illustrationer det första – och kanske det enda – mötet med Bibeln överhuvudtaget.

När så Dalevi ger ut en egen barnbibel har han därför börjat i grundarbetet, i hebreiskan och grekiskan. Det märks i uttryck som ”huller om buller” (skapelseberättelsen) och ”babbel i Babel”. Kul ordlekar inte bara för språknördar utan de ger ett bra flöde i texten.

Värst är ändå när hipster-Jesus och lärjungarna idkar bromance vid deras sista måltid tillsammans. Allt är så där härligt och skönt som det verkar vara när killar samlas och inte en kvinna är i sikte.

Dalevi är väl medveten om att texturvalet i sig är en teologisk utsaga, därför förvånas jag av det synnerligen klassiska upplägget. Den vane bibelläsaren lär haja till för dispositionen. Första avsnittet är ”Jesus föds”. Efter födelseberättelsen, tre vise och flykten till Egypten talar berättaren: ”de berättelser du ska få höra nu, är samma berättelser som Jesus fick höra när han var liten”.

I en intervju anger biskopen att det är med inspiration av Jeanna Otterdals Småbarnens bibel som upplägget ser ut som det gör. Så kommer skapelseberättelsen och vidare följer kronologin den brukliga: stamfäderna, Mose, David, Johannes döparen (men utan Elisabeth och Maria) brödundret, Jesus går på vattnet och passionsberättelsen.

Illustrationerna är oerhört viktiga i en barnbibel, och här möter läsaren ett mellanting av de stränga stiliseringarna och de moderna färgexplosionerna. Färgskalan är dov, människorna som porträtteras får äntligen se ut som folk i Mellanöstern brukar se ut.

Det skarpaste greppet den begåvade illustratören Marcus-Gunnar Pettersson valt att föra in är element från nutiden: cigaretter, gevär, spritflaskor, sprutor, våld, mobbing, kryckor, rullstolar. Flykten ur Egypten återges med bilder som kunde varit hämtade från nyheterna. Det är starkt och bra. Framför allt gillar jag att tilltron till barnet är så stort att bilderna inte kommenteras.

Jag var entusiastisk inför läsandet, såg fram emot en mångfaldens barnbibel. Därför blev besvikelsen stor när jag såg att mångfald inte betydde människor av olika färg och funktion utan män av olika färg och funktion. Här fanns chansen att porträttera kvinnliga lärjungar såväl som manliga, att skåda in i Leas, Dinas, Batsebas, Elisabeths och Phoebes personliga relation till Gud.

Men av de 40 berättelserna är det endast en (1) som klarar Bechdel-testet: Rut och Noomi. Det är sämre än orginalet. Rakels namn nämns inte alls, hon är Jakobs fru. Marta är en passiv-aggressiv argbigga som diskar i köket medan Maria tindrar med ögonen vid den sköna killen Jesus fötter. Det kvittar att han sedan ”hjälper” Marta med disken.

Jag vet inte vilket som är värst: meningen ”vid korset står Jesu lärjungar och hans mamma” eller att kvinnorna vid graven inte ens får tala med egna röster utan står som oformliga klumpar medan berättaren introducerar Petrus.

Nej, värst är ändå när hipster-Jesus och lärjungarna idkar bromance vid deras sista måltid tillsammans. Allt är så där härligt och skönt som det verkar vara när killar samlas och inte en kvinna är i sikte.

Judith Fagrell
präst och skribent

Fakta: Ny bok

Barnens bästa bibel

Sören Dalevi (text) och Marcus-Gunnar Pettersson (illustrationer)

Speja förlag