På andra sidan krisen finns ett paradigmskifte

Foto: Jessica Gow/TT

När vi tagit oss igenom coronapandemin ska vi inte tillbaka till "det normala", för det normala var trasigt.

Nu har vi chansen att möta livet på nytt – och välja fred. Det skriver Fredrika Gårdfeldt, KG Hammar och Benjamin Ulbricht.

Våren är vacker och världen förändrad. ”Kristus är uppstånden!” ropades i år rakt in i en känsla av systemkollaps. Evangeliet mötte samhällets återfunna insikt om sin egen dödlighet och sårbarhet, krasst och välgörande.

Grundläggande livsvillkor, de som världens mest sårbara till skillnad från oss privilegierade aldrig kunnat förtränga, gjorde nyvaket intrång i vårt kollektiva medvetna.

Medan påskdagens mässa andra år tävlade om utrymme med matbuffén fanns nu bägge på det digitala smörgåsbordet jämte nyheterna om börsras och restriktioner. ”USA stänger ner.” – ”Ja, han är sannerligen uppstånden.”

Att leva i Kristi efterföljd är att leva i tron på att graven kan bära på nytt liv. En sannerligen viktig ledstjärna, när vi nu ser att våra samhällen förändras på djupet.

Ovissheten och kontrollförlusten får många av oss att undra när vi kan återgå till det normala. En förståelig längtan.

Men vad ska vi göra när nu ”tillbaka” är en omöjlighet, och ”det normala” var trasigt? Det är lika smärtsamt som befriande: vi varken kan eller får återgå till den vardag och samhällslogik som rådde innan pandemin.

Brustna relationer har kännetecknat de system som nu svajar. Vi saknar relation till dem som producerar prylarna vi konsumerar, med ovärdiga arbetsförhållanden till följd. Vi saknar relation till våra äkta behov, vilket leder till meningslös överkonsumtion, en skövlad planet och törstande själar.

Corona har nu satt en ofattbar käpp i både ekorrhjul och ekonomi. Vi tvingas tänka om, rejält. I bästa fall förmår vi även tänka till.

Vi saknar tillit, vilket leder till att vi spenderar mer på upprustning än på sjukvård eller samarbete. Ingen ville ha det så. Men det är så det blev. Så det är. Ofta hinner vi inte ens reflektera över det ...

Corona har nu satt en ofattbar käpp i både ekorrhjul och ekonomi. Vi tvingas tänka om, rejält. I bästa fall förmår vi även tänka till. För mitt i alla umbäranden, som återigen världens mest sårbara drabbas värst av, gror insikter och frågor som är viktiga att värna.

Krisen kräver svar, och öppnar således upp för valmöjligheter och förändringspotential. Och förändring, det visste världen innan corona och efter Greta, är nödvändig.

Faktum är att vi just nu, i skarven mellan att rädda liv och upprätthålla ekonomiska system, har möjligheten att bidra till det paradigmskifte vi vet är helt avgörande. Om marknaden återhämtar sig, köpkraften stimuleras och flyget kommer i gång igen vet vi någonstans att det är kört med skapelsen.

Men framför allt går vi miste om de värden som hägrar på andra sidan graven: en tillvaro där ansvar, mening och närvaro är själva fundamentet. Där drömmen om evinnerlig ekonomisk tillväxt – en omöjlighet för en ändlig skapelse – lämnar plats åt andra sätt att mäta samhällets välstånd.

Där gemenskap, hållbarhet och lycka värderas även nationalekonomiskt. Där vår värld inte ses som en resurs att nyttja, utan som en medskapelse att möta. Där kreativitet bryter våldsspiralen.

Där vi vid varje beslut ser en människa och ett ansikte framför oss. Där säkerhet inte definieras av militär styrka, utan lokal sammanhållning och internationell samverkan. Där jag har en relation till min mat, mina ägodelar, mina grannar.

I vår tro har vi ett ord för denna nygamla logik: Shalom. Gudsrikets konturer, applicerade på alla nivåer, genomsyrad av insikten att fred är vägen till fred. En utopi för många. För Jesus själva kärnan i hans förkunnelse, en förkunnelse som kunde väcka motstånd.

Vi är kallade att försöka, att gestalta den värld vi ber om. Att vara en profetisk röst i samhället, som både benämner och bryter onda cirklar. Vi är kallade att vara en fredskyrka.

Ja, paradigm och system är svåra att ändra – då som nu, i dig som i mig. Men vi är kallade att försöka, att gestalta den värld vi ber om. Att vara en profetisk röst i samhället, som både benämner och bryter onda cirklar.

Vi är kallade att vara en fredskyrka.

För det krävs förändring, ja till och med förvandling. Här möter paradigmskiftet vårt uppståndelsehopp. Att leva i Kristi efterföljd är tron på det förvandlade livet.

Ett sätt att uttrycka det är att värna de viktiga frågorna som uppstår. Mitt i krisen. Att lämna ”tillbaka till det normala” och treva sig fram på fredens väg, i skärningspunkten mellan det existentiella och det strukturella.

Den vägen ser förstås olika ut för varje sammanhang. Det viktigaste är att hålla de stora och störande frågorna levande. Att våga rannsaka sig själv och sin omgivning – inte för att döma, utan för att öppna för inre mognad och fördjupad efterföljelse. Alltför lätt leder vår längtan efter trygghet oss ”tillbaka till det normala”, och vi går miste om mötet med det nya livet.

Även vi som kyrka riskerar att låsa in oss i invanda rum, likt lärjungarna. Må vi då erfara hur Jesus tränger igenom rädslans väggar och bekvämlighetens murar för att möta, uppmuntra och sända oss.

Som kompass och sällskap längs vägen finns många människor och hjälpmedel. Ett sådant är fredsblomman, framtagen av Kyrkornas världsråd, vars principer kan sägas vara lika närvarande i trevande styrdokument som kyrkostyrelsens ”Färdplan för klimatet” som i den gyllene regeln och de flesta trostraditioner.

Blommans olika blad vill påminna oss om fredens olika dimensioner. Varje församling behöver förstås tolka den i sin lokala kontext. Rubrikerna är följande:

Fred med jorden – hur bygger vi en värld med mindre energiåtgång och konsumtion?

Inre frid – hur kan vi låta Guds närvaro i våra liv vara garanten för vår trygghet?

Rättvis handel – hur lever vi vårt ansvar gentemot dem som producerar våra prylar?

Fredlig dialog – hur kan vi nå bortom fördom och vana och växa tillsammans?

Allas delaktighet – hur låter vi de sårbaras röst tränga igenom bekvämlighet och brus?

Fredsmission – hur kan vi, även under konflikt, välja ord och handlingar som bygger relation?

Frågorna kan te sig lika självklara som skavande. Och ja: vägen till fred är, likt Kristi efterföljelse, lika mödosam som berikande. Men om vi tar fredsblommans utmaningar på allvar, kommer vi snart att upptäcka att vägen till fred inte bara är krävande och nödvändig, utan också leder oss genom en blomsteräng, där målet att vara fredskyrka för världens skull låter sig anas i fjärran.

Handling och bön må bli ett. Kristus är uppstånden, våren är vacker och världen förändrad.

Fredrika Gårdfeldt
fredspräst i Katarina församling

KG Hammar
fredsteolog och ärkebiskop emeritus

Benjamin Ulbricht
präst och ordförande i Gotlands fredscenter

Taggar:

Corona
Då jag ser ordet fred i era titlar kom jag att tänka på att på 80-talet under kalla krigets och murens tid skulle det finnas fredsombud i församlingarna. Utsedda av politiskt vaida kyrkoråd...
50

Lediga jobb

LEDIGA JOBB

Härnösands stift
Uppsala stift
Stockholms stift
Strängnäs stift
Lunds stift
Linköpings stift
Västerås stift
Västerås stift