På glädjens söndag är det ändå många som gråter

Vi behöver dagligen påminna oss om att Gud är närvarande i världen. Anna Alebo i veckans Eftertanke.

Ropa ut din glädje! Uppmaningen till Jesu Kristi kyrka är glasklar första söndagen i advent. Gläd dig! Gråt inte! Ändå är vi många som gråter. Ändå är det många som misströstar. Orden kan låta ytliga och världsfrånvända. Som om gråt och oro inte får finnas i en kristen människas liv. Så är det förstås inte.

När vi sjunger Hosianna under advent är ordet insvept i ljuvliga musikslingor, stämsång som får själen att le och i sköna kyrkorum som vaggar oss trygga i skenet av levande ljus. Allt detta är gott, men om vi ställer oss en stund vid vägkanten bland folket när Jesus kommer ridande hjälper de oss att djupna i vår förståelse av Hosiannaropets innebörd.

De ropar faktiskt ut sin nöd och oro till mannen på åsnan. Hjälp oss, ropar de. Rädda oss!

Under Hosiannasången i gudstjänsterna denna första söndag i advent ställer vi oss vid samma vägkant som alla kristna stått i alla tider. Från de första apostlarnas och Marias tid, martyrernas tid både då och nu, kyrkomödrarnas och kyrkofädernas tid och i varje stund i historien som var och en burit sin egen oro fram till vår tid med all dess ångest och mitt eget personliga liv med allt vad det innehåller.

Vad händer i mig om jag medvetet, naket och ärligt lägger in mitt eget rop för världen och mitt liv i Hosiannasången?

I den alternativa evangelietexten kommer Jesus hem till Nasaret. I synagogan läser han profeten Jesajas ord om det som alla länge väntat på och längtat efter. När han rullat ihop boken sätter han sig ner och säger orden som förändrar allt: I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.

När ångesten går fram och ofreden rister i livsträdets stam kallar Guds ande de kristna till bot, att bedja sig samman.

Alla prisar honom och häpnar, står det, men han anar att detta inte kommer att vara särskilt länge. Snart kommer de att sluta förundras och hitta sätt att hålla budskapet ifrån sig.

När drömmen inte längre är en dröm för en kommande framtid utan en realitet här och nu kan den bli alltför närgången. Då kan det vara skönt att hålla budskapet ifrån sig genom att fundera över om Jesus inte är Josefs son och bara en av oss.

Det finns många sätt även för oss i vår tid att hålla distans. Ett sätt är att lägga fokus på dalande medlemssiffror och att älta en malande misströstan vad gäller kyrkan. Ingenting är mer angeläget nu än att i stället ägna all vår tid, längtan och kraft till att hålla oss nära den Ende som kan öppna sigillen och bokrullen och som håller världen och kyrkan i sina händer.

När ångesten går fram och ofreden rister i livsträdets stam kallar Guds ande de kristna till bot, att bedja sig samman, säger psalmen. Att i bön berätta hur vi har det för den Kärleksfulle och sedan lyssna in Guds vägledning både som enskilda kristna, församling och stiftsorganisation måste vara vår första kallelse. Det finns ingen annan väg. Inga andra alternativ. Där bor vår glädje.

Vi behöver dagligen påminna oss om att Gud är närvarande i världen, att vi ingenting kan göra utan Gud, att Jesus Kristus är vår medvandrare och förebild som vi bjuds in att följa och bli allt mer lika. På Killans bönegård sker denna påminnelse i den dagliga morgonbönen med orden:

Tack Jesus Kristus för de gåvor du ger mig,
varje dag och natt, varje natt och dag.
Jag vill tillbe dig med hela mitt liv.
Jag vill söka dig med all min kraft.
Jag vill lovsjunga dig och ära dig med allt jag gör och är.

Hosianna!

Anna Alebo
präst

Fakta: Första advent – Ett nådens år

Tredje årgången:

Sakarja 9:9−10

Uppenbarelseboken 5:1−5

Matteusevangeliet 21:1−9 eller Lukasevangeliet 4:16−23

Psaltaren 24

Liturgisk färg: vit

Taggar:

Eftertanke Advent

Senaste artiklar