Paulus 3.0 - nu betraktas han som jude

Vad hände egentligen på vägen till Damaskus? Är det en omvändelse eller en kallelse som skildras i Apostlagärningarnas nionde kapitel, när Saul/Paulus möter den uppståndne Kristus? Förändras Paulus till ett nytt sammanhang eller fördjupas han inom sitt befintliga? Frågan är intressant ur flera perspektiv, inte minst exegetiska, psykologiska och religionsteologiska.

Den är också central i boken Den Jødiske Paulus. Det traditionelle, det nye og det radikale Paulusbillede (Eksistensen, 2018), skriven av Sigurd Victor Stubbergaard. Ett av bokens syften är att förnya intresset för aposteln Paulus och föra honom tillbaka till prästers skrivbord och predikstolar.

Paulus är inte bara kristendomens historiska och teologiska förutsättning. Han kan också vara en nutida inspiratör, ett slags teologiskt maskinrum som driver fram teologi. Dessutom önskar författaren, som titeln antyder, framställa den judiske Paulus. Det självklara måste sägas – Paulus var jude precis som Jesus.

Bokens första del är en översikt över de senaste årens Paulusforskning, som består av tre epoker med olika perspektiv på både Paulus och judendomen.

I det traditionella perspektivet gör man en skarp åtskillnad mellan kristendom och judendom. I detta perspektiv beskrivs ofta Paulus judiska samtid tendentiöst, närmast karikerat. Historiesynen är hegeliansk (tes-antites-syntes) och här blir svaret att Paulus på vägen till Damaskus genomgick en radikal omvändelse – från något gammalt till något nytt. Rudolf Bultmann är en företrädare för detta perspektiv som går ”från problem till lösning” – det fanns problem i judendomen som kristendomen löser.

Det nya perspektivet gör upp med den skarpa uppdelningen mellan kristendom och judendom och menar att den är konstruerad och inte motsvarar Paulus egen tid. Paulus var trots allt jude, även om han kom att vända sig från judendomen. E P Sanders menar att Paulus teologi hade två fundament: tron på Jesus Kristus som Herre frälser människan och frälsningen finns dessutom till för alla folk.

Det nya perspektivets väg är därmed motsatt jämfört med det traditionella och man går ”från lösning till problem” – om Gud har sänt sin son för att rädda världen måste det finnas något att räddas ifrån. Antingen är Kristi död det som frälser eller så är den onödig. I det nya perspektivet reformerar Paulus judendomen. Dels i synen på frälsning: frälsningen kommer genom Guds handlande (att sända sin son) inte genom människans handlande (att observera lagen). Dels i uppfattningen om nationalitet och utkorelse: frälsningen gäller alla folk. Sanders menar att felet med judendomen, för Paulus, är att den inte är kristendom.

Det tredje perspektivet har en radikal Paulusbild. Här finns ingen åtskillnad mellan judendom och kristendom. Paulus förblev lojal med den judiska lagen. Ingenstans, menar man, uttrycker han problem med att Kristustroende judar praktiserade judisk tro, höll lagen och uppmärksammade traditionerna. Lloyd Gatson företräder denna syn och menar att all kristen exegetik efter Andra världskriget ständigt måste reflektera över om den rymmer antisemitiska eller antijudiska drag.

Dessutom, menar han, visar upprättandet av staten Israel 1948 att judendomen är en levande religion och att förbundet mellan Gud och Israel fortfarande gäller. Inom detta perspektiv menar man att Jesus har sänts till världen för att öppna en frälsningsväg också för hedningarna, men inte för att upphäva det judiska förbundet. Det finns alltså två vägar till frälsning – en för hedningarna genom Kristus och en för judarna genom lagen. Det tredje perspektivet gör Paulus till hedningarnas apostel. Han vänder sig helt enkelt inte till judar och önskar varken bryta med sin judiska tro eller reformera den. När han låter kritisk mot judendomen är det om hedningarnas förhållande till de judiska traditionerna han talar.

Paulusforskningens tre stadier har alltså gått ifrån att betrakta Paulus som kristen till att se honom som judekristen till att förstå honom som jude. Och det är först när Paulus förstås i linje med judendomen, inte i motsättning till den, som han blir historiskt trovärdig.

Genomgående i Den Jødiske Paulus driver författaren tesen att ”kontexten alltid determinerar textens mening”. Då är frågan: Vilken betydelse hade det judiska sammanhanget för Paulus texter och teologi? Det handlar den andra delen i boken om.

En viktig utgångspunkt är att judendomen var – och är – en nådesreligion. Lagen ska inte förstås i motsats till nåden som så ofta i luthersk teologi, utan som ett uttryck för Guds nåd. Dessutom var judendomen då, lika lite som i dag, enhetlig. Flera riktningar fanns: rabbinsk judendom, hellenistisk judendom, samt romersk diaspora-judendom. Stubbergaard menar att Paulus judiskhet måste förstås utifrån dessa olika riktningar i spänningsfältet mellan Jerusalem och diasporan, mellan det grekiska och det hebreiska, mellan den antika filosofin och judiska traditionen.

Kanske detta spänningsfält också bidrar till dubbelheten i Paulus som person men även i händelsen på vägen till Damaskus. Stubbergaard lämnar Damaskushändelsen lite hängande i luften men hans bok ger en god grund att fundera vidare utifrån.

Det är mindre viktigt vad vi väljer att kalla händelsen: omvändelse eller kallelse. Vad Paulus upplever är ett gudomligt ingripande. En uppenbarelse där Guds skapande ord inte ger honom något val utan är på liv och död. Sådana händelser är dramatiska och dubbelbottnade.

Apostlagärningarnas berättelse rymmer också drag, både av omvändelse (det finns ett tydligt före och efter när Saul blir Paulus) och av kallelse (han förblir jude hela sitt liv men fördjupas inom det sammanhanget). 

Dubbelheten märks även inom den psykologiska forskning som finns kring bland annat omvändelser. Traditionellt har man betraktat individen som passiv i skeendet och Gud som ensam aktiv. I dag ser man individen som både aktiv och passiv. En mix som väl överensstämmer med Paulus. Dessutom föregås dramatiska religiösa upplevelser och omvändelser ofta av kriser, och dit kan steningen av Stefanos räknas. Under kriser upphör myter, ritualer och symboler att fungera. Individen blir desorienterad – med andra ord: blind – vilket är just vad som drabbar Paulus.

I förlängningen av det gudomliga ingripandet ges Paulus synen tillbaka. Möjligen är det framför allt en ny syn på sig själv han får. För en tvist på hela frågeställningen är ju varför det just var Paulus som Gud valde att uppenbara sig för. Ett svar kan vara att det hos Paulus, bortsett från stora personliga kapaciteter, fanns en inneboende attraktiv dubbelhet: som jude fattade han de teologiska sammanhangen; som romersk medborgare hade han möjligheterna att bli hedningarnas apostel.