Prästens manlighet under lupp

En av de mera seglivade frågorna som orsakat stormvarning i Svenska kyrkan handlar om prästämbetet. Är det reserverat för män eller kan också kvinnor prästvigas? Vad kan man hitta i protokollen från de tre kyrkomöten, 1938, 1957 och 1958, när frågan om prästämbete och kön stod i centrum för debatten?

Johanna Andersson lyfter frågorna i sin avhandling i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet. Genom att dyka djupt i protokollen har hon frilagt viktiga pusselbitar i hur man sett på maskulinitet som en avgörande nödvändighet för att vara präst. Men i samband med texterna från dessa tre kyrkomöten kunde hon även undersöka hur religion formar mäns förväntningar på hur de ska vara och bete sig, vilka ideal de ska ha.

– Det tycker jag är en brännande fråga även i dag, också när man tittar på frågan globalt.

– Religion är inte ofarlig för konstruktionen av maskuliniteter, säger Johanna Andersson som i avhandlingen också prövat det som kallas feminiseringstesen, den som går ut på att kristendomen började uppfattas som feminin och ingenting för riktiga karlar.

Ett svar på detta blev att man lanserade olika försök att re-maskulinisera kristendomen.

– Kanske var det därför det var så viktigt för en del i kyrkan att bevara prästämbetet exklusivt för män. Det var ett sätt att hindra feminiseringen. Men i protokollen kommer jag inte fram till ett tydligt svar.

En titt i protokollen visar i alla fall att under åren 1957–1958 fanns behovet att tala om mäns fysiska styrka, muskler och friluftsliv. Man talar också om män i relation till naturvetenskap, militärer och vetenskaplighet.

– Det behovet fanns inte 1938. Då var det inte mer manligt att vara militär än vad det var att vara präst.

Å andra sidan sades det ofta i kyrkomötesdebatterna 1957 och 1958 att kyrkan är alltför maskulint präglad. Men inomkyrkligt anses inte problemet vara att män eller kyrkan feminiseras utan att kvinnor håller på att maskuliniseras. Johanna Andersson säger att det kan tyda på att det finns en sorts feminiseringshot, även om det inte är klart uttryckt i debatten.

– Den samlade bilden av kyrkomötesdebatterna är att kyrkan inte behöver maskuliniseras eller re-maskuliniseras. Debattörerna är mer upptagna av att problematisera kvinnans maskulinisering och hur hon ska re-feminiseras än vilka krav samhällsförändringarna kan ställa på kristna män.

– Jag är fortfarande lite förvånad över att man i Svenska kyrkan och i debatten problematiserar kvinnor i en offentlig roll och att man gör det under sent 50-tal. Det sägs att prästämbetet är så offentligt och att det därigenom är olämpligt för kvinnor.

– Kvinnans roll är i hemmet och i det lilla sammanhanget. Det är tydligt utsagt av flera av de kvinnliga kyrkomötesledamöterna som hänvisar till sig själva som enkla vardagskristna som finns i de små hemmasammanhangen.

– Jag kan förstå det som en retorisk strategi men det känns ganska avlägset i tiden. Kyrkan var nog lite konservativ och efter sin tid där.

Det finns många andra argument som används i debatten för att prästämbetet ska reserveras för enbart män; det talas om bibeltrohet, om mannen som familjens överhuvud men också om de skillnader i synen på kön som anses nedlagda i skapelsen, före och efter syndafallet.

Var det så att Svenska kyrkan inte trodde att prästämbetet skulle öppnas för kvinnor 1958?

– Det försöker jag rota lite grann i. Det är mer komplext än vad eftermälet är. Jag tittar på hur omsättningen av ledamöter brukade se ut mellan kyrkomötena. Och det varierar ganska mycket. Men jag ser att båda sidor försökte få in folk som stödde den egna uppfattningen. Det gäller både dem som var för och dem som var emot kvinnor i prästämbetet.

– Men bland dem som återvaldes var det betydligt fler som var positiva till reformen än de som var negativa. Där är det solklart så. Men att det var en kupp, nej riktigt så enkelt var det inte. Det kan det också vara viktigt att visa. Alla lobbade för sin uppfattning.

Hon säger att det var ett väldigt starkt politiskt tryck i frågan. Det märks inte minst genom att ecklesiastikministern och justitieministern håller de två första anförandena vid kyrkomötet 1957.

Under ytan gömmer sig också frågan om man i debatterna utanför kyrkan ser tecken på att prästerna börjar marginaliseras. Johanna Andersson säger att det finns en historiker som skrivit om prästmanligheten och att när de viktigaste opinionsbildarna räknades upp så nämns inte prästerna.

– Detta äger rum samtidigt som det fanns präster som tror att om inte de upprätthåller de skapelsegivna könsskillnaderna mellan män och kvinnor, leder det till en sorts kollaps.

– Man kan säga att präster har synpunkter på allting. Men samtidigt efterfrågas de inte.

I avhandlingens sista kapitel med dess konstruktiva ansats gör hon teologi och analyserar inte enbart vad andra har gjort. Det var ett moment i arbetet med avhandlingen som först upplevdes som både ovetenskapligt och spekulativt och som hon sköt framför sig. Men när hon väl tog tag i uppgiften blev det det roligaste kapitlet att skriva, säger hon.

– Det är här jag resonerar och tar ut svängarna lite grann när jag skriver om gudstjänstens köns-överskridande potential.

Inför Gud spelar det ingen roll vilket kön en människa har. Hon skriver att det i gudstjänsten råder metaforisk trängsel: prästen är Kristus/brudgummen, församlingen/lekmännen som består av både män och kvinnor, är Kristi brud. Samtidigt får alla del av en och samma kropp och två gifta människor är en.

– Den metaforiska trängseln är inte särskilt binär. Den rör sig mellan manligt och kvinnligt, gudomligt och mänskligt. Med detta resonemang blir kön helt oviktigt. Och det är inte heller symboliskt viktigt att prästen är kvinna.

– Eftersom det blir så oviktigt, stör det mig inte om det samtidigt är väldigt viktigt för andra personer. Vi borde alla få plats i den här mångkönade ecklesiala kroppen. Rent praktiskt och tekniskt är det kyrkopolitiska frågor som jag inte tar ställning till. Men teologiskt tycker jag att frågorna är avgjorda.

– Hela gudstjänsten visar att vi ingår är i den mångkönade ecklesiala kroppen, som teologen Graham Ward skriver om. En märklig kropp som hela tiden överskrider sina egna gränser. Och gudstjänsten skulle kunna vara ett uttryck för ett karnevaliskt tillstånd när gränserna flyter samman. Det är nästan lite hisnande.

– Det är kanske därför kyrkan varit så noggrann att bibehålla dessa statiska könsskillnader; kvinnor på ena sidan, männen på den andra. Man har försökt upprätthålla det binära som hotar att flyta ihop i gudstjänsten.

Avslutningsvis måste frågan ställas: är det nödvändigt att prästen är en man?

– Jag kommer fram till ett nej. Människan är könad inför andra människor men människan är inte könad inför Gud. Kön hör till den mänskliga naturen och inte till den gudomliga. Kön och representation har ingenting med varandra att göra, säger Johanna Andersson.