S och C starkare i än utanför kyrkan

Kyrkans (parti)politisering är en av de hetare diskussionerna efter år 2000. Jonas Eek läser en aktuell bok av Klas Hansson och går tillbaka till en uppmärksammad artikelserie i Dagens Nyheter vid millennieskiftet.

De sista veckorna på 1900-talet skrev journalisten Maciej Zaremba en uppmärksammad artikelserie i Dagens Nyheter om den stundande relationsändringen mellan kyrka–stat. Två av artiklarna handlade om de politiska partiernas inflytande i kyrkan. Zaremba var bekymrad, något som återspeglades i valet av rubriker: ”Biskopen tige i församlingen” och ”För folklig för sitt eget bästa”.

Somliga förstod nog inte vad Zaremba pekade på i sina texter. Andra tyckte att han överdrev och drog alltför stora växlar. Jag vet – jag var själv en av dem.

Hur gick det då? Det är frågan när jag tjugo år senare återkommer till artiklarna. Hur ser kyrkans politisering ut och har den ökat eller minskat under åren som fri kyrka? Debatten har varit särskilt aktiv under hösten, med artiklar i Aftonbladet av Jimmie Åkesson (”Kyrkan ska inte lägga sig i flyktingpolitiken”, 27 september) och Antje Jackelén (”Låt kyrkan fortsätta vara kyrka, Åkesson”, 30 september).

Inom politiken har den diskuterats i samband med Moderaternas partistyrelses förslag om en comeback inom kyrkopolitiken, vilket partistämman röstade ner (KT, 21 oktober). Dessutom har två böcker utkommit om ämnet: Gunnar Hyltén-Cavallius Rännil blev till flod. Nätverket kring 68-kyrkan och tidskriften Inter Nos i Lund (Universus Academic Press, 2019) och Klas Hanssons Kyrkomöte och partipolitik. Politisk påverkan på Svenska kyrkans kyrkomöte 1930–2018 (Artos, 2019).

Klas Hansson menar att politisering avser dels ”partipolitisk påverkan” som är när ”kyrkan styrs av utifrån kommande politiska krafter”, och dels en ”inre politisering” som är när ”människor uppfattar att Svenska kyrkans företrädare […] omformar kyrkans budskap efter en politisk agenda”.

Medan Hanssons bok tar upp politisering i det första avseendet behandlar Gunnar Hyltén-Cavallius bok främst det andra. Hyltén-Cavallius visar exempel på hur kristen tro, under åren kring 1968, inte bara fick praktiska konsekvenser utan att det också skedde en politisk omtolkning av teologiska begrepp som kom att förlora sin vertikala dimension.

På ett sätt kan det vara förvånande att kyrkans politisering, drygt femtio år efter 1968 och tjugo år efter skilsmässan mellan stat och kyrka, fortfarande är en het frågeställning. På andra sätt är det väntat och helt i linje med vad som skedde vid millennieskiftets relationsändring. Åtminstone om man läst de där artiklarna av Maciej Zaremba.

I artikeln ”För folklig för sitt eget bästa” tar Maciej Zaremba sin utgångspunkt i den socialdemokratiske ecklesiastikministern Arthur Engberg som på 1930-talet önskade avskaffa biskoparna och bevara statskyrkan under ledning av en generaldirektör.

I ideologin om ett statligt salighetsverk kom folkkyrkotanken att bli till en fälla när Einar Billings ”religiöst definierade folk [ersattes] med det sekulärt definierade folket, det vill säga den politiska majoriteten”.

Folkkyrkan blev politiskt motiverad i stället för teologiskt. Därmed gick kyrkan från att vara ett salt i samhället till att bli en spegel av detsamma. En utveckling som bland annat kunde ta sig uttryck i att Kjell-Olof Feldt på 1960-talet ”rådde dem som ville marginalisera kristendomen ’slå vakt om statskyrkan’”.

Svenska kyrkan står i situationen där en grupp som är svagare bland de aktiva inom kyrkan alltså blir allt starkare bland beslutsfattarna.

Zaremba menar att millennieskiftets relationsändring mellan stat och kyrka fullföljer somligt av dessa tankar. I ”Biskopen tige i församlingen” kallar han Svenska kyrkans skilsmässa från staten ”den radikalaste förändringen sedan reformationen” eftersom politikernas makt över kyrkan nu blir ”större än någonsin”.

Han beskriver Svenska kyrkan som ”världens första fria samfund där biskopar saknar rösträtt i trosfrågor och där kristendomens mening fastställs av politiska partier”. I den meningen är kyrkans politisering ett slags sekularisering. ”Det är inte längre Paulus som skriver brev till romarna – det är romarna som vill bestämma vad Paulus skall lära ut”.

Främst hör problematiken med en politiserad kyrka samman med prästernas lokala anställning, som försvagar relationen mellan präst och biskop. Dessutom innebär systemet med direkta val att det är de politiska partierna snarare än församlingarna som utgör kyrkans demokratiska bas.

Under de tjugo år som har gått sedan relationsändringen har dessa frågor också återkommande diskuterats. Särskilt noterbart är dels att samtliga biskopar motsatte sig de politiserade direktvalen 1999 och dels att socialdemokraten Torgny Larsson, som enligt egen utsago ”i högsta grad var delaktig i de beslut som togs”, tjugo år senare skriver: ”Tyvärr måste jag konstatera att den genomförda förändringen av prästernas anställningsförhållanden inte blev bra.” Han menar att ”tiden nu är mogen” att ändra beslutet (KT 20/19).

Zaremba fick inte rätt i allt. Kyrkopolitiken har inte blivit en tummelplats för ytterlighetspartier, utan både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet är väsentligt mindre i kyrkovalet än i riksdagsvalet. Trenden är den motsatta för Socialdemokraterna och Centerpartiet. C har varit större i kyrkovalet än i riksdagsvalet sedan länge, även om skillnaderna blir mindre. För S däremot var kyrkovalet 2017 första gången som man var större i ett kyrkoval än i riksdagsvalet.

S stärker alltså sin roll inom Svenska kyrkan, samtidigt som statsvetare visar att bland dem som är aktiva inom Svenska kyrkan är Socialdemokraternas ställning ”väsentligt svagare” (Hansson, s 61).

Svenska kyrkan står i situationen där en grupp som är svagare bland de aktiva inom kyrkan alltså blir allt starkare bland beslutsfattarna.

Zaremba fick rätt i att kyrkans politisering skulle öka. Det visar också Klas Hanssons historiska analys av kyrkomötet. Han pekar på tre principiella problem med partipolitisk påverkan på kyrkan. Det är problematiskt att sätta en politisk idétradition vid sidan av kristen trostradition (Bibel och uppenbarelse), inte för att de inte kan vara förenliga utan för att de likställs.

Dessutom är det bekymmersamt när partistyrelser i sekulära partier, där flera personer inte är medlemmar i kyrkan, fastställer de kyrkopolitiska programmen och därmed kyrkans agenda. Slutligen lyfts vissa frågor i kyrkomötet utifrån politiska utgångspunkter snarare än teologiska. De nomineringsgrupper som fortsatt är partipolitiska – S, SD, och C – önskar alltså på olika sätt använda kyrkan för att realisera mål i linje med sina partiprogram.

Det är naturligtvis ingen enkel fråga hur Svenska kyrkan ska organiseras och styras. Men tjugo år efter skilsmässan tycks det alltså som att Svenska kyrkan har politiserats ytterligare. En ordning som Klas Hansson finner skäl att ifrågasätta. Och så länge de tre principiella frågor som Hansson pekar på förblir olösta kan man nog räkna med att frågan om kyrkans politisering kommer att diskuteras.

Diskussionen sker i spänningsfältet mellan teologi och politik. Å ena sidan har den teologiska reflektionen om kyrkans karaktär inte fått tillräckligt genomslag: det finns ”ingen teologiskt bärande gemensam idé i Svenska kyrkan om vilket inflytande ecklesiologin ska ha” (Hansson, s 272).

Å andra sidan innehåller lagen om Svenska kyrkan redan en viktig begränsning av den demokratiska strukturen: ”kyrkans verksamhet bedrivs i samverkan med kyrkans ämbete” och därmed är det angett att ”denna dubbla ansvarslinje är en organisatorisk princip för kyrkan” (Hansson s 23).

I denna skrivelse borde det finnas en grogrund för att samspelet mellan kyrkans demokratiska struktur och kyrkans ämbete ska kunna utvecklas och fördjupas.

Fakta: Kyrkomöte och partipolitik

Politisk påverkan på Svenska kyrkans kyrkomöte 1930–2018
Klas Hansson
Artos

Taggar:

Politik

Jonas Eek

50

Lediga jobb

LEDIGA JOBB

Härnösands stift
Uppsala stift
Stockholms stift
Strängnäs stift
Lunds stift
Linköpings stift
Västerås stift
Västerås stift