Så tar hjärnforskningen itu med religionen

Det var i början av millenniet och jag skulle skriva en artikel om vad neurovetenskapen säger om människors upplevelser av änglar. Intervjuförfrågan gick till en av Sveriges mest kända hjärnforskare. Sekreterarens svar dröjde inte länge:

”Tack för din förfrågan, men NN avböjer med hänvisning till att han endast medverkar i seriösa sammanhang.”

Relationen mellan neurologin och religionen är komplicerad. Forskningen kring andliga upplevelser har ofta misstänkliggjorts, ibland på goda grunder. Metodiken har inte alltid hållit vetenskaplig kvalitet och bakom studierna har många gånger funnits en agenda. Att bevisa att Gud finns. Eller att bevisa att Gud inte finns.

Samtidigt har både hjärnan och religionen var för sig seglat upp som heta ämnen. Inom populärlitteraturen har det de senaste åren rått högkonjunktur för böcker om hjärnan, föredrag om senaste nytt inom hjärnforskningen har lockat storpublik.

Och religionen – ja, den är som bekant på allas läppar, i egenskap av bärande faktor för förståelsen av både global och nationell samhällsutveckling, och som källa för den senmoderna människans meningssökande.

Det är därför hög tid att representanter från de två sfärerna börjar samtala. Det menar Birgitta Söderfeldt och Anne-Marie Landtblom, båda professorer i neurologi.

– Det finns ett stort intresse för dialog mellan naturvetenskap och tro, men det har mest gällt områden som fysik och astronomi. Även dialogen mellan neurobiologi och tro behöver komma igång. Det är viktigt att kyrkan tar del av forskning, oavsett område. Neurobiologin ska i sin tur handla om alla aspekter av mänskligt liv. Tro och andlighet hör definitivt dit, säger Birgitta Söderfeldt.

Hon och Anne-Marie Landtblom är kolleger sedan länge, med det stora Birgittajubileet i Vadstena 2003 som en av flera sammanförande händelser. Där diskuterades bland annat kopplingen mellan epilepsi och religiösa uppenbarelser – ett ämne med många hundra år på nacken. Epilepsi, i uråldriga kulturer associerad med högre makter, innebär ett slags överaktivitet i hjärnan och kan ge upphov till motoriska och psykologiska symptom vid anfall.

I dag pågår, under Anne-Marie Landtbloms ledning, en stor epilepsistudie på neurologiska kliniken på Akademiska sjukhuset i Uppsala, där patienters upplevelse av anfall analyseras ur ett antal perspektiv, bland annat vad gäller känslomässiga och eventuellt andliga erfarenheter.

Anne-Marie Landtblom och Birgitta Söderfeldt är inte unika; inom neurobiologin finns många personer med genuint personligt intresse för tro och religion. Men som aktiva forskare inom området har de inte stort sällskap. Ämnesområdet andliga upplevelser har heller inte varit det dominerande under deras karriärer.

– Det var med introduktionen av magnetkamera i början av 1990-talet som den neurofunktionella forskningen tog fart. Tidigare hade man bara kunnat mäta aktiviteter i hjärnan med hjälp av radioaktiv isotop, en farlig och därmed begränsad metod, berättar Birgitta Söderfeldt.

I dag vet man att flera olika områden av hjärnan är inblandade samtidigt. Magnetkameran visar i vilken mån områden syresätts och är aktiva under olika tillstånd. Genom bilderna har forskarna kunnat avfärda alla teorier om ett specifikt ”gudsområde” i hjärnan. Man har i stället definierat ett särskilt nätverk, på engelska kallat ”default mode network”.

Eftersom neuroforskningen visar hur såväl äldre som yngre delar av hjärnan är aktiva, om än på olika sätt vid olika typer av andliga upplevelser, slår det undan benen på både idén om religiös tro som ett slags mental skapelsens krona och på idén om religionen som en primitiv rest.

– Det religiösa tänkandet måste bygga på att man har en frontallob, det är den som gör att vi kan tänka framåt. Om man har religiösa övertygelser kan man inte bara planera sitt liv i dag och i morgon utan tänker sig ofta en evighet. Studier på demenssjuka visar att de inte kan gå in i det tillståndet, säger Birgitta Söderfeldt.

Samtidigt finns många vittnesbörd om hur personer med kognitiv funktionsnedsättning upplever och uttrycker djup andlighet. Söderfeldt nämner Martin Lönnebos berättelser om sin autistiske son Jonas som berörande exempel.

Studierna om hjärnan och andliga upplevelser koncentrerar sig kring två skilda former av religiösa erfarenheter. Dels de nämnda extatiska epileptiska anfallens uttryck, i många fall hos människor som inte ser sig själva som troende.

Dels meditation utförd av buddhistiska munkar och katolska nunnor. En lågmäld andlighet, ofta utvecklad genom mångårig övning och trosövertygelse.

Frågan är vad forskningen har för bäring på vanliga människors tro och sökande.

– Det vi intresserar oss för är bland annat hur resultaten kan tillämpas på alla de meditationsliknande aktiviteter som finns men som inte klassas som religion. Till exempel det som många upplever när de är ute i naturen, säger Anne-Marie Landtblom.

Liksom i meditationen – och för den delen den kristna bönen – ingår i naturupplevelsen ett moment av överlämnande. Det är något som skulle kunna påverka hjärnans aktivitet, säger hon.

Kanske kan forskningen i framtiden beskriva det neurobio-logiska receptet för andlighet ur ett brett perspektiv.

– Vi tänker också ur ett globalt perspektiv. Människan är sig lik över jordklotet, religion finns i alla kulturer även om formerna skiftar. Genom forskningen skulle vi kunna kartlägga den biologiska bakgrunden och bidra till att religionen blir en faktor som ökar förståelsen för varandra, i stället för att som i dag ofta skapa avstånd och konflikt.

I slutet av 50-talet lanserades i USA termen neuroteologi. Begreppet uppstod inom kretsar som framkallade andliga upplevelser med hjälp av droger och farmaka. I dag vet man att mycket av det vi kallar andlighet handlar om neurokemi och signalsubstanser i hjärnan.

Neuroteologibegreppet användes sedan inte på ett par decennier och var förknippat med ateistiska slutsatser. Den som i dag söker på termen i en medicinsk databas får knappt några träffar alls. I den mån det används är det inom populärvetenskapliga sammanhang.

Tro och vetande är för många människor två oförenliga storheter. För den som inte tror är vetenskapen ibland det avgörande argumentet, och för den som tror kan forskningen framstå som ett förminskande av religionen.

Det hör till sakens natur att kunskapssökande kan vara utmanande för världsbilden, menar Birgitta Söderfeldt och jämför med sina egna pågående teologistudier i Nya testamentets exegetik.

– En del blir upprörda över forskningen kring den historiske Jesus. Men det vore vetenskapsvidrigt att inte forska på ett historiskt-kritiskt sätt. Sen är det en annan sak hur det påverkar ens världsbild. Det neurobiologin visat är att hjärnan har en kapacitet för religion, på så sätt kan man säga att Gud verkligen bor i hjärnan.

Att studera trosupplevelser i dess beståndsdelar är inte antireligiöst, säger Anne-Marie Landtblom.

– Vi har inte den inställningen. Vi undersöker hur hjärnan är en förutsättning för religiösa upplevelser. Det kan vara Gud som gett oss denna förutsättning för kontakt.