Prästen: Så kan vi tala om sorgen när unga dör

Efter ett långt liv kommer ­döden. Det är vad de allra flesta ­hoppas på, det vill säga att döden ska ­dröja. Det är också vad den oftast gör i ett välfärdsland långt från krigets verklighet.

Men nyhetsrubrikerna har ­under det senaste året berättat om något annat. Om den tidiga döden.

Det handlar dels om gängvåldet. Ett eskalerande förlopp där personer i allt yngre åldrar utgör både offer och förövare. Dels handlar det om suicid, där den växande psykiska ohälsan bland unga leder till den mest tragiska av följder.

Utöver det finns förstås olyckor och andra skeenden där unga bragts om livet.

"Varje dödsfall är en katastrof"

Varje gång en sådan händelse skakar omgivningen finns också en eller flera församlingar som öppnar dörrarna till de sörjande. Vänner, skolkamrater och allmänhet söker sig till kyrkorna för tröst och ja… vad?

Hur svarar Svenska kyrkan upp mot de tankar och känslor som väcks när ett ungt liv släckts?

– Ibland kan jag uppleva att det är vi vuxna som har svårast att hantera detta.

Det säger Lars Viper. Han är kyrkoherde i Saltsjöbaden i Nacka, på papperet en församling i ett tryggt område. Men ­socialt utsatta zoner ligger inte långt bort och församlingen har aktuella erfarenheter av unga som dött av sjukdom, olyckor och psykisk ohälsa.

– Varje dödsfall är en katastrof som slungar en in i något oväntat. Men den unga människans död strider på ett särskilt sätt mot vår längtan efter liv och utveckling. Som vuxen är det jobbigt att se ungdomar ledsna. En ung människas död kan också väcka rädslan för min egen sorg och saknad.

Ungas och vuxnas sätt att hantera sorg

Att möta sörjande i samband med en ung människas bortgång handlar i hög grad om att arbeta nära anhöriga och vänner som inte alls tänkt att döden ska drabba dem nu, säger Lars Viper.

– För många är det första ­gången de konfronteras med ­döden. Ibland kan sorgen vara hanterlig, men den kan ­också bli ohanterlig och väcka saker i dem som de inte varit beredda på och som plötsligt släpps fram. Det kan bli en väldigt komplex ­situation.

Samtidigt har unga en tendens att gå ut och in i sorgen på ett mer markant sätt än vuxna, säger Lars Viper. En sörjande tonåring kan till synes helt oberörd träna med idrottslaget för att i nästa stund komma hem och bryta ihop – för att ytterligare en stund senare glatt ge sig ut på fest.

Beteendet märks även hos de unga som kommer till kyrkan för att sörja. Känslouttrycken kan svänga snabbt i kyrkbänken eller församlingssalen.

Så kan kyrkan förmedla tröst

När Lars Viper ska svara på frågan om hur kyrkan kan förmedla tröst tar han griftetalen som exempel, en fråga som nyligen diskuterats i Svenska kyrkan. Det gäller att uppnå balans, förklarar han. Budskapet får inte vara överdrivet åt varken det ena eller andra hållet.

– Vi ska inte använda naiva ­eller patetiska bilder utan bilder som vi kan stå för. Det är lätt att börja prata om en himmel, men vad menar vi med det? Vad som händer efter döden är ren spekulation.

Det betyder inte att kyrkan ska stå ordlös; uppdraget är att förmedla hopp och tröst. Att som präst säga att det efter döden inte finns någonting vore direkt teo­logiskt fel, menar Lars Viper.

– Vi kan tala om att där livet tar slut finns Guds nåd och att Guds kärlek till mänskligheten är ett hopp. Vi vilar tryggt i Guds händer, det är det som är det stora och det ska vi förmedla.

Parallellt med denna ”realism” måste man som präst och församling kunna bejaka de sörjandes egna formuleringar om vad som finns bortom tid och rum. Allhelgonahelgens gravseder illustrerar 2000-talets mångfald. Där samsas änglar med ljus, dekorerade stenar och fantasifulla utsmyckningar.

– De som jag möter måste själva ha rätt att säga ”NN är i himlen”. Det kan vi inte beröva män­niskor, särskilt inte när det gäller unga och sorg, då måste alla uttryck få rymmas.

Inspelad musik vid begravning

Samma inställning gäller synen på musik. Önskemålen om inspelad musik vid begravning ökar och diskussionen om hur det ska hanteras har länge pågått i Svenska kyrkan. Lars Viper tycker att kyrkan även fortsättningsvis ska stå upp för värdet i den levande musiken, men säger samtidigt att det vid just ungas sorg finns särskild anledning att bejaka de inspelade formaten.

– Populärmusiken har nästan blivit vad psalmerna var. Ta en artist som Laleh. Att man önskar hennes sånger handlar inte om att man tycker att hon är cool utan om att hennes texter är djupt existentiella.

Genom att arbeta gränsöverskridande kan artistens texter bli en integrerad del av begravningen. I stället för att bara spela upp musiken kan man göra låtarnas innehåll till en del av förkunnelsen, menar Lars Viper.

– Vad tycker jag som förrättare att Laleh säger med den här texten? Det är en utmärkt fråga att reflektera kring.

Språklöshet - kyrkans böner, texter och psalmer avlägsna

I samband med allhelgonahelgen brukar tidningarna fyllas med texter om dödens plats i det moderna samhället. De brukar handla om att döden skuffats undan och blivit avlägsen. Enligt Lars Viper är det en sanning med modifikation.

Däremot är vi generellt dåliga på att ta vara på oss själva och vårt inre välbefinnande, menar han. Många människor lider av stress och utmattning. När döden slår till kan vi ha svårt att ge den tid som krävs för sorg och saknad.

I kombination med sekulariseringen har det lett till en språklöshet. Kyrkans böner, texter och psalmer blir alltmer avlägsna.

– Det religiösa språkets dimensioner ger mig möjlighet att förstå mitt liv. Döden kommer för de flesta som en chock, man blir stum och får nästan som en afasi. Men när chocken lagt sig kan det religiösa språkets klangbotten hjälpa en att leva vidare.

Öppenhet för bilder som unga har

Eftersom förlusten av det kristna symbolspråket inte ersatts av något annat symbolspråk rör sig, enligt Lars Viper, sorgen i ett existentiellt vakuum. Därför måste kyrkan vara öppen för de ­bilder som de unga lever med, menar han.

– Vi får gjuta liv i det som finns. En Disneyfilm kan vara det som de sörjande associerar till som ­någon form av andlig upplevelse.

Just så har allhelgonaseden vuxit fram. Det som i dag är många svenskars största andliga högtid springer ur en folkligt skapad tradition, numera bejakad av kyrkan men från början mött med skepsis.

Slå vakt om det som är unikt 

Allhelgonahelgen är, liksom i hög grad kyrkornas öppethållande vid akuta dödsfall, en påminnelse om kyrkorummets betydelse och ställning, menar Lars Viper. I båda fallen är verksamheten lågprofilerad; det som erbjuds är tystnad, ljuständning, någon att tala med och lågmäld musik.

– Våra kyrkorum är så viktiga. Varför det är så kan man fundera mycket över, vi står i en protestantisk tradition där förkunnelsen varit i centrum. Men i en tid med brist på symboler och platser dit man kan gå med sina existentiella frågor blir kyrkans funktion som rum allt mer betydelsefull.

Vilka andra institutioner kan säga ”Välkommen till oss att bara vara”, undrar Lars Viper retoriskt.

– Ibland kan vi som kyrka känna att kommer folk hit ska de väl göra något eller att vi ska göra ­något. Men att kunna erbjuda ­enbart närvaro är unikt och det ska vi slå vakt om.