Tomheten i mitt bröst blir en resonanslåda för Gud

Jesus was a sailor
When he walked up the water
He spent a long time watching
From a lonely wooden tower
And when He knew for certain
Only drowning men could see Him
He said, ”All men shall be sailors then
Until the sea shall free them”
He Himself was broken
Long before the sky was open
Forsaken, almost human
He sank beneath your wisdom like a star

- Leonard Cohen

”Nu är det bara fattiggubben som känner igen mig.”

De tillhörde den generation som hängde vita lakan över möblerna hemma när de reste bort. Det gav en känsla av att hela huset sov, och när jag och mamma gick runt och vattnade fikusarna smög och viskade jag med någon slags automatik för att inte väcka möblerna.

Varje sommar åkte mormor och morfar hem till Pedersöre i Österbotten. Jo, jag tror nog att de åkte hem och deras årliga återvändande till Pedersöre fick en mytologisk laddning för mig. Nästa år i Pedersöre.

De kom tillbaka igen efter halvannan månad med sockrade grismunkar, kanelskorpor och lakrits med ett blackface på kartongen.

Sedan dog mormor den där sommaren som var så varm och Sverige vann fotbollsbrons i USA.

Morfar åkte alltmer sällan tillbaka och som tiden och förgängligheten bestämmer blev det allt färre att besöka där.

”Nu är det bara fattiggubben som känner igen mig, så det skulle vara om jag åkte och sa hej till honom.”

Fattiggubben var den insamlingsbössa som stod utanför Pedersöre kyrka och var en snidad träskulptur föreställande just en fattig gubbe i naturlig storlek som man kunde lägga en mark eller några penni i. De österbottniska fattiggubbarna är i sig ett stycke kyrkohistoria väl värd att fördjupa sig i.

När vi talar om enheten i Kristus är det nog där vid porten i Pedersöre kyrka vi ska börja – i vår hemlängtan, det ömsesidiga igenkännandet och alltings bräcklighet.

Det är det som skapar en enda mänsklighet och i det även enheten i Kristus oberoende av vilka olika roliga mössor våra biskopar bär. Kungarna uppträder som herrar över sina folk, säger fattiggubben, men med oss är det annorlunda.

I var människa finns en ensamhet dit ingen annan människa når. Dessa tre ord – i var människa – bildar paradoxalt nog en gemenskap, skapar en kommunitet. Det är gudsriket som bryter igenom tid och rum och gör den världsliga makten och hierarkierna inte bara ofarlig utan också lite löjlig.

Kyrkan är där helig ande verkar. Ingen annanstans. Det är inte med automatik i sammanhang bara för att Svenska kyrkans logotyp är placerad i anslagets sidfot. Det är inte med automatik i den kulturgenre som vi benämner kyrklig med orgelbrus, värmeljus och hjärtformationer av stenar plockade på stranden.

Kyrka betyder de eller det som tillhör Kristus.

Tillhörigheten, hemlängtan och igenkännandet är ohjälpligt sammanflätade.

Så uttrycker Gud vår tillhörighet och sin längtan efter människorna att hen själv skriker ut sin gudsövergivenhet i dödsångest. Det är en gud och en fattiggubbe. Det är vår yttersta igenkänning som människor, och kyrka är alltid på liv och död. Enheten i Kristus kan inte starta någon annanstans än i erfarenheten av att nu är det bara fattiggubben som känner igen mig. Kyrka kan inte vara något annat.

På det sättet blir varje brösts tomhet en lämnad grav och rymderna i den en resonanslåda för Guds anslag. Vi känner igen varandra.

Och så vackert orkestern spelar.

Kent Wisti
präst