Vår kallelse är hopp – en subversiv, benhård disciplin

Det har varit ett år med sjunkande nivåer av hopp i mitt blodomlopp.

Jag minns att jag blev glad när jag läste om Myndigheten för psykologiskt försvar, som satte i gång sin verksamhet den 1 januari. Det var innan Ukraina anfölls – jag antar att Qanon i USA och konspiratoriska påverkanskampanjer kring covid-19 satte extra fart på myndighetspremiären.

Uppgiften är att ”stärka befolkningens psykologiska motståndskraft”. Och ytterst tänker jag att det handlar om två saker: att sanningen (inte lögnen) ska göra oss fria, och att rädsla (det som konspirationsteorier skapar och växer av) inte leder till något gott. Jag tänker på det nu, när Jesus kommer ridande på sin åsna, igen.

Ärligt talat har jag i många år varit jättetrött på den här bibeltexten. Hur många predikningar har man inte hört, om att ”Jesus kommer i ögonhöjd”? Men nu...  jag tänker på den nya myndigheten, och på att kyrkans uppgift måste vara att – i Jesu efterföljd – värna befolkningens andliga motståndskraft. Vår frihet. Vår kärlek. Vårt hopp.

Där står de nu och viftar med sina palmblad, och breder ut kläder rakt ut på marken. Det måste ha framstått som ren galenskap. Hyllandet av den här maktlösa, orädda figuren som skumpar fram på ­åsnan…

I varje orolig tid finns det ett vägskäl. Åt ena hållet: rädsla. Åt andra hållet: hopp. Rädsla eller hopp. Det är naturligtvis inte lätt att styra över sina upplevelser. Man kan inte välja sina känslor, men man kan välja en princip. Man kan välja vilken galenskap man vill följa.

Det är första advent, och jag tänker faktiskt på punken. När jag var liten så uppstod punkrörelsen, som var en proteströrelse, ett mode och en musikstil. Namnet på genren kom från amerikansk slang för ”något värdelöst”, och såg utifrån ut som en galenskap i sina vilda protester mot etablissemang och kommers. Jag tycker att det är något punkigt över situationen när Jesus rider på åsnan. Något ­rebelliskt och skränigt. Oregerligt.

För mig har kyrkans budskap blivit punkigare för varje år som går, i en tid där det är lättare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens. Kyrkan kämpar för att bära vidare en helt annan galenskap: hoppet.

”Hope-punk” är redan ett begrepp inom spelvärlden och populärkulturen, och den handlar om att till varje pris hänga fast vid sin mänsklighet: sin empati, sin mjukhet, tacksamhet och sitt hopp. Och att göra det tillsammans med likasinnade.

När hela världen är så väldigt överens om att framtiden ser mörk ut… då vaknar hopp-punken till. Gnuggar sömnen ur ögonen och hoppar upp på ­åsnan och sätter igång med det radikalt empatiska och cynism-kvävande hoppet.

Nu när så många misströstar – när massor av människor har svårt att ens föreställa sig en framtid – då står det fram som i eldskrift vad som är vår kallelse: hopp, som en oerhört radikal livshållning. Inte nån blåögd, fluffig, naiv verksamhet. Hopp som en subversiv, benhård disciplin, som behövs så in i Norden just nu. 

Det är advent. Fastetid. Jag ska försöka fasta från rädsla och uppgivenhet. Och i julnatten kommer en mycket liten hopp-punkare att födas. Krigets vapen skall förintas. Han skall förkunna fred för folken, och hans välde skall nå från hav till hav, från floden till världens ände./ Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. / Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in!

Hopp – systrar och bröder och vänner bortom den binära uppdelningen: HOPP.