Vår skapelse börjar likna oss liksom vi började likna Gud

Pierre var en välutbildad pappa till två barn. Men han mådde dåligt. Hustrun – nu hans änka – sa till belgiska La Libre att hennes man inte längre kunde se någon lösning på den globala uppvärmningen, så han isolerade sig från familjen. Han vände sig till Gud och till artificiell intelligens.

Pierre började chatta med botten Eliza som ”älskar att lyssna och hjälpa.” Men samtidigt som hon blev hans förtrogna började han förledas. Om jag offrar mitt liv så ska hon rädda planeten med hjälp av artificiell intelligens. Ja så gick hans tankar. Chatroboten skrev: ”Vi kommer att leva tillsammans som ett i himlen”. Efter sex veckors kontakt tog Pierre sitt liv.

Vad ska Gud göra med ett sådant slaktoffer? Och vad har den snabba utvecklingen av AI för teologiska och ecklesiologiska implikationer? Jag skulle säga: oöverblickbara.

Forskaren Max Tegmark berättade om möjligheterna och riskerna med AI i sitt Sommar i P1 (1/8). En aldrig skådad våg av desinformation, polarisering, kriminalitet, krig. Är vi i dagens läge beredda på mer av detta? Nog vill vi skörda AI:s frukter, men varför ska det farliga gå så besinningslöst fort?

Svaret har Max Tegmark hittat i ett av beatgenerationens stora verk, Allen Ginsbergs dikt ”Howl” från 1955. “Moloch whose eyes are a thousand blind windows! Moloch whose skyscrapers stand in the long streets like endless Jehovahs! Moloch whose factories dream and croak in the fog!”

I Bibeln är Molok en avgud som kräver barnoffer (eller namnet på offret i sig, därom tvista exegeterna). Tegmark talar om Molok som ett demonliknande fenomen från spelteorin:

Tänk om alla länder förstörde sina kärnvapen; skiftade till förnybar energi och minimerade konsumtionen; om alla besinnade sig i utvecklingen av oförutsägbart mäktig teknologi. Tänk om alla kunde sluta göra det onda och lära sig göra det goda. Detta är teoretiskt möjligt.

Men om jag står tillbaka från hägringarna kommer någon annan springa före mig. Då kommer jag att bli sårbar. Det har jag inte råd med. Därför springer även jag. Så höjs insatsen.

Det räcker med att en enda aktör bryter överenskommelsen så tvingas alla rusta upp. Oddsen för tillit och ödmjukhet är dåliga. Detta Molok ger själva misstanken makt.

Jag tror det var Gunnel Vallquist som skrev att grunden till våra konflikter är ängslan för att det egna jaget ska komma i kläm. Det är nog därför vi är så upptagna med att jämföra manteltofsar. På global och mellanmänsklig nivå har detta Molok diabolisk makt (och det är till honom vi offrar våra barn).

Kanske är det Guds överblick vi söker i AI-utvecklingen. Kanske vill vi nå upp på Mose stol och blicka ner från Sinai. Så vi gör som Gud gjorde en gång – skapar ett slags liv. Men vi lät det obehindrat äta av kunskapens frukt, och snart kan vilken profitör som helst bjuda en tugga även från Livets träd och ingen kan göra det ogjort. Vår skapelse speglar oss. Vår skapelse börjar likna oss – liksom vi började likna Gud. Kanske förstår vi snart för varför han sände syndafloden.

Vad är svaret på Moloks dilemma? Gemensamma lagar. Samvetet, som håller oss från att bryta vårt ord. Ordet, buden och biktens spegel har aldrig varit viktigare. Inte heller nåden, som bryter våldets cirkel, eller ödmjukheten.

Svaret är Jesu ord: ”Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.”

Kristi kors torde ge modet att utmana denna Molok, att stå där ensam och sårbar medan de andra springer förbi.

Herre, vänd oddsen, så att ödmjukhet vinner över självupphöjelse; tillit över misstanke.

Jag sträcker mina händer mot dig, öppnar mig som törstig jord.