Vår tids teologiska samtal mår bra av översättningar

Jag stod i en signeringskö på Bokmässan. Snart skulle den tyske dramatikern Robert Schimmelpfennig anlända för att sätta sin signatur i översättningen av sina samlade pjäser. 

Under tiden talade jag med personen som sålde böckerna. Det visade sig att han studerade filosofi och ägnade sig åt att översätta Augustinus från latin. Erik Bårman – som han heter – hade publicerat Tre texter förra året och var nu i färd med att översätta De trinitate. 

Jag nämnde att en av hans lärare i filosofi, Hans Ruin, nyss hade recenserat mina två översättningar av den reformatoriske teologen Friedrich Schleiermacher, vilket jag var glad över. Ruin är själv i färd med att översätta den judiske 1900-talsfilosofen Franz Rosenzweigs centrala bok Der Stern der Erlösung. 

Bårman nämnde då att litteraturkritikern Rebecka Kärde precis skulle komma ut med en översättning av Augustinus Soliloquia, en av de första litterära gestaltningarna av en inre dialog – Ensamtal som den lysande svenska titeln blivit.

Att ett sådant möte ägde rum just på Bokmässan är väl inte särskilt förvånande. Men saken är den att jag varit med om flera liknande märkliga sammanträffanden, till och med i kön till Brunos korvbar på Nybrogatan i Stockholm. Det har fått mig att ana ett nytt intresse för klassiska skrifter i gränslandet mellan filosofi och teologi.

Sverige har sedan länge en imponerande översättningsverksamhet. En strid ström av grekiska och latinska kyrkofäderna har översatts till svenska de senaste decennierna. Filosofins utbud är ännu mer rikligt, med både antika och moderna klassiker. 

Vad som emellertid saknats inom teologi har varit nutida översättningar av betydande verk i den reformatoriska traditionen. En gång i tiden läste förstås alla teologistudenter tyska, men så är det inte längre. Även de litet mer svårplacerade skrifterna i gränslandet mellan filosofi och teologi har lyst med sin frånvaro.

Så är det inte längre.

Varför ägnar sig någon åt den mödosamma verksamheten att översätta? En anledning är behovet av en levande intellektuell diskussion på det egna språket. Att döma av intresset bland filosofer, teologer och andra att översätta verk av det slag som nämnts, finns det just nu en vitalitet i samtalet mellan filosofi och teologi som sträcker sig bortom vedertagna genrer och ämnesindelningar. 

Det finns också andra anledningar. Bristen på översättningar av reformatoriska klassiker i paritet med vad filosofin åstadkommer fick mig till sist att inse att det är bättre att göra jobbet själv än att surna till.

Den mer personliga anledningen att översätta är en annan. Augustinus skriver i Ensamtal att det inte finns något bättre sätt ”att söka sanningen än genom frågor och svar”, men om man ställer frågorna till sig själv behöver man inte försvara något eller skämmas för att man tar miste.

Samma sak gäller faktiskt översättandet. Det är en intensiv men ihållande dialog med en konkret text som tvingar en till att läsa nära, uppmärksamt och gång på gång ställa frågor till sig själv och till texten. Ett ensamtal, men med någon annan. Jag tror aldrig jag läst något så noggrant som när jag översätter.

Samtidigt innebär översättningen att fler bjuds in till samtalet. Att översätta klassiker medför att historien blir en del av samtiden, något vår tids teologiska samtal onekligen skulle må bra av.